Les aventures extraordinaires d’Adele Blanc-Sec

Les Aventures extraordinaires d’Adele Blanc-Sec var samlingsnamnet på några serieäventyr av fransmannen Jacques Tardi som både tecknade och författade de egensinniga historierna. I Sverige gavs det ut sex seriealbum: Adèle och odjuret, Demonen från Eifelltornet, Den galne vetenskapsmannen, Mumiernas återkomst, Salamanderns hemlighet och Monstret i Saint-Martin kanalen. Jag minns än idag hur jag som barn hittade Adèle och odjuret i bokhyllan hos en släkting och drömde mardrömmar om innehållet. Den handlar om hur en förhistorisk flygande dinosaurie (pterodactyl) terroriserar Paris på 1910-talet.

Adèle är en slags anti-hjältinna som nästan aldrig ler och verkar mest cynisk och verkar nästan nonchalant inför alla faror. Hon är betydligt tuffare och mer våghalsig än männen i serien. Hon är författare men får aldrig riktigt chansen att utöva sitt yrke i serien. Hennes efternamn Blanc-Sec betyder “torrt vitt (vin)”. Serieskaparen Tardi har en smått unik berättar- och tecknarstil som är lättsam och till synes enkel men samtidigt oerhört detaljerad, genomtänkt och inspirerande. De tecknade linjerna är inte rena som hos Hergés Tintin utan mer grovhuggna men det bidrar bara till att Adèles äventyr får en brokig och dynamisk stil. Pratbubblorna är stora och formade så att de ska ge ytterligare en dimension till det som sägs, eller skriks…

Mitt eget favoritalbum i serien är Den galne vetenskapsmannen där en stenåldersmänniska återuppväcks och den dramatiska finalen utspelar sig vid Notre Dame. Som en blandning av Jules Verne och Ian Fleming. Och nu ska, äntligen, Adèle bli till film. Luc Besson har i alla fall köpt rättigheterna och en första del i en planerad trilogi ska komma till biograferna 2011, fast det ska nog tas med en nypa salt då det på IMDB.com står att den är ”under bearbetning”. Det betyder oftast att ett manus skrivs eller att det cirkulerar runt bland tänkbara producenter. En gissning är att Besson nöjer sig med att producera eftersom den en gång så lysande regissören inte verkar vilja göra filmer längre. Den i särklass mest passande regissören jag kan tänka mig för projektet är Jean-Pierre Jeunet som gjort fantastiska De förlorade barnens stad och Amélie från Montmartre. När jag såg hans film En långvarig förlovning kom jag att tänka på Adèle då det finns ett par scener som har ungefär samma visuella stil.