Les aventures extraordinaires d’Adele Blanc-Sec

Les Aventures extraordinaires d’Adele Blanc-Sec var samlingsnamnet på några serieäventyr av fransmannen Jacques Tardi som både tecknade och författade de egensinniga historierna. I Sverige gavs det ut sex seriealbum: Adèle och odjuret, Demonen från Eifelltornet, Den galne vetenskapsmannen, Mumiernas återkomst, Salamanderns hemlighet och Monstret i Saint-Martin kanalen. Jag minns än idag hur jag som barn hittade Adèle och odjuret i bokhyllan hos en släkting och drömde mardrömmar om innehållet. Den handlar om hur en förhistorisk flygande dinosaurie (pterodactyl) terroriserar Paris på 1910-talet.

Adèle är en slags anti-hjältinna som nästan aldrig ler och verkar mest cynisk och verkar nästan nonchalant inför alla faror. Hon är betydligt tuffare och mer våghalsig än männen i serien. Hon är författare men får aldrig riktigt chansen att utöva sitt yrke i serien. Hennes efternamn Blanc-Sec betyder “torrt vitt (vin)”. Serieskaparen Tardi har en smått unik berättar- och tecknarstil som är lättsam och till synes enkel men samtidigt oerhört detaljerad, genomtänkt och inspirerande. De tecknade linjerna är inte rena som hos Hergés Tintin utan mer grovhuggna men det bidrar bara till att Adèles äventyr får en brokig och dynamisk stil. Pratbubblorna är stora och formade så att de ska ge ytterligare en dimension till det som sägs, eller skriks…

Mitt eget favoritalbum i serien är Den galne vetenskapsmannen där en stenåldersmänniska återuppväcks och den dramatiska finalen utspelar sig vid Notre Dame. Som en blandning av Jules Verne och Ian Fleming. Och nu ska, äntligen, Adèle bli till film. Luc Besson har i alla fall köpt rättigheterna och en första del i en planerad trilogi ska komma till biograferna 2011, fast det ska nog tas med en nypa salt då det på IMDB.com står att den är ”under bearbetning”. Det betyder oftast att ett manus skrivs eller att det cirkulerar runt bland tänkbara producenter. En gissning är att Besson nöjer sig med att producera eftersom den en gång så lysande regissören inte verkar vilja göra filmer längre. Den i särklass mest passande regissören jag kan tänka mig för projektet är Jean-Pierre Jeunet som gjort fantastiska De förlorade barnens stad och Amélie från Montmartre. När jag såg hans film En långvarig förlovning kom jag att tänka på Adèle då det finns ett par scener som har ungefär samma visuella stil.

Top Gun Anthem

Filmen Top Gun med Tom Cruise i huvudrollen sänds just nu på TV och den inleds med den instrumentala Top Gun Anthem. Den känns igen på den inledande dova syntetiska klocklangen och gitarrmelodin som bygger upp en känsla av förväntan och ”we did it”.

Tompa.

Jag har förstått att det är en låt som vissa vill ha spelad på sin begravning, framförallt personer med en militär karriär.  Den kan ses som en slags ”My way” för en senare generation – pampig, storslagen och berör våra känslor. Teman i Top Gun-filmen kan sägas vara att sträva mot toppen, kärlek och kamratskap och det förknippar nog många med Top Gun Anthem. Samtidigt finns det något underliggande i låten som kan locka fram andra känslor om militär och krigföring som kanske inte är enbart positiva.

Musiken till Top Gun gjordes av tysken Harold Faltermeyer som var något av en gigant på 1980-talet. Hans mest kända låt är utan tvekan Axel F från Snuten i Hollywood-filmerna (Beverly Hills Cop) med Eddie Murphy. Den blev dessvärre förstörd av en galen groda i en remixversion för några år sedan…

Faltermeyer producerade senare Pet Shop Boys briljanta album Behaviour (1990) och Neil Tennant berättade i en intervju om hur deras excentriske tyske producent lät dem bo i hans slottsliknande hus och hur han bjöd på kött från vilt som han själv jagat. Han föredrog också äldre analoga synthar vilket gav ett speciellt sound åt musiken.

Den kända melodin i Top Gun Anthem spelas av gitarristen Steve Stevens som spelat med Billy Idol och med många andra artister som studiomusiker. Faltermeyer och Stevens gjorde en musikvideo till låten, vilket är ganska ovanligt när det gäller filmmusik. Videon är rätt typiskt 1980-tal och Stevens slår något rekord i störst frisyr och mest åtsittande byxor. De båda fick även motta en grammis för bästa instrumentallåt 1987.

Musiken ger oss som växte upp under 1980-talet nostalgikänslor men den lyckas också förmedla något mer, precis som temat till Rocky, Superman och Star Wars också gör. Det handlar inte bara om det man förknippar med filmen utan något mer. Idag kanske Harold Faltermeyer är lite bortglömd hos den stora massan men hans Top Gun Anthem kommer att leva vidare och har precis fått nytt liv i TV-spelet Guitar Hero III.

The Dark Knight – for your consideration

Det är Oscars-tider i Hollywood. Själva galan – The Academy Awards 2009 – dröjer till den 22 februari men lobbyverksamheten och utskick, promotion och olika slags kampanjer är igång för fullt. En av de mer ovanliga kampanjerna drivs på nätet. The Dark Campaign drivs av människor som vill ge filmen The Dark Knight sitt stöd inför Oscarsgalan och helst av allt se att den vinner priset för bästa film.

Man menar att om så sker blir det en historisk händelse; den första serietidningsbaserade filmen som vinner det kanske viktigaste filmpriset som delas ut årligen. Jag tror faktiskt att filmen har en chans, framförallt i kategorierna bästa biroll där Heath Ledger redan fått flera priser samt en Golden Globe-nominering, vilket i sig brukar vara en fingervisning inför den ännu mer prestigefyllda Oscarsstatyetten. Om Sagan om konungens återkomst kunde vinna för bästa film och en hel hög med statyetter tror jag att The Dark Knight har en chans. Det är visserligen två vitt skilda filmer och Tolkien-tolkningen av regissören Peter Jackson är ett mästerverk.

The Dark Knight är den bästa serietidningsbaserade filmen i mitt tycke även om det finns flera riktigt bra filmer i genren som tar seriemediet så seriöst som ett seriefan kan begära, istället för att som i Daredevil göra låtsastuff löjlig B-action. Andra filmer som lyckats med att överföra serier till vita duken är Spider-Man 1 & 2, Iron Man, Sin City, X-Men 1, 2 & 3, Batman Begins, Road to Perdition (bygger faktiskt på en serie) och klassikerna Superman & Superman II (The Donner cut -versionen). Listan på filmer som misslyckats och blivit usla kan göras mycket längre.

Men The Dark Knight tog saker och ting ett steg längre genom att t.ex. inspireras av filmer som Michael Manns grymma Heat och inte för en stund tänkte man på att använda filmen som ett sätt att kränga leksaksfigurer eller rikta sig till en yngre publik. Visst krängs det prylar i samband med filmen med det är ingen film för barn, tvärtom har den skrämt upp flera yngre vilket ledde till rubriker och klagomål i bl.a. England.

Efter framgången med föregångaren Batman Begins, där regissören Christopher Nolan lyckades vinna över Batmanfansen på sin sida redan innan filmen haft premiär, fick han antagligen rätt fria händer med den efterlängtade uppföljaren. Filmen släpptes på DVD och Blue-Ray nyligen och har redan sålts i flera miljoner exemplar och förväntas bli den näst mest framgångsrika filmen efter Titanic. Om den inte redan är det, dessutom återkommer den på amerikanska biografer under nästa år – vilket är ovanligt, men det visar på vilken efterfrågan det finns. Filmen har blivit en extremt stor succé i sådana nivåer som nog få ens hade kunnat gissa.

Om The Dark Knight får några Oscarsnomineringar återstår att se. Om gänget bakom The Dark Campaign kan påverka juryn och akademien är kanske tveksamt. Att så många redan hyllat den, sett den och på olika sett stöttat den känns kanske tillräckligt för de inblandade. De och själva filmen har faktiskt ingenting kvar att bevisa.

http://www.darkcampaign.com/

Första spåret på soundtracket till The Dark Knight – Why so serious? En uppvisning i minimalism av den annars så bombastiske Hans Zimmer som var huvudansvarig kompositör för Jokerns tema.

Jet, Jason, Sly och Dolph

Just nu håller Sylvester Stallone på att spela in sin femte Rambo-film, trots att han tänkte lägga kniven på hyllan efter den framgångsrika fjärde filmen om hans näst mest kände karaktär; ”Rambo” som kom häromåret.

Den första Rambo-filmen är en stämningsfull film med en portion Vietnamnkrigs-kritik och en gråtande(!) Stallone lyckas göra sin krigsmaskin till människa en smula mänsklig. Del två och tre är trötta, cyniska filmer som kan undvikas. I den senaste filmen lyckas den åldrade Stallone återigen att ge Rambo någon slags värdighet även om helheten är riktigt blodig och känslokall – även om det påstods vara avsiktligt för att belysa brutaliteterna som pågår i Burma.

När han kramat ur det sista ur karaktären med Rambo V under 2009 ger han sig i kast med att regissera en film som går under arbetsnamnet ”The Expendables” och rollistan är inget annat än en uppvisning i actionskådespelare. Eller vad sägs om följande casting:

Jet Li
Jason Statham
Dolph Lundgren
Sylvester Stallone

Två gamla veteraner, en av asiens absolut största och skickligaste kampsportstjärnor plus englands näst största actionhjälte just nu efter Daniel Craig. Det är ingen dålig lista, om den nu visar sig hålla ända in i mål. Det är absolut ingen garanti för en bra film men jag blir ändå nyfiken på vad det kan bli av den här mixen skådespelare där Rocky/Rambo ska regissera alla samt sig själv.

Handlingen i filmen beskrivs såhär på IMDB:

”A team of mercenaries head to South America on a mission to overthrow a dictator.”

Ja, vad säger man. Om man skulle skicka ett gäng på ett självmordsuppdrag skulle det väl vara dessa fyra herrar. Rollistan kommer att fyllas på så mina rekommendationer är att plocka med Chuck Norris och Jean-Claude Van Damme också för att gå hela vägen…

Stallone. Foto från ETonline.com