Les aventures extraordinaires d’Adele Blanc-Sec

Les Aventures extraordinaires d’Adele Blanc-Sec var samlingsnamnet på några serieäventyr av fransmannen Jacques Tardi som både tecknade och författade de egensinniga historierna. I Sverige gavs det ut sex seriealbum: Adèle och odjuret, Demonen från Eifelltornet, Den galne vetenskapsmannen, Mumiernas återkomst, Salamanderns hemlighet och Monstret i Saint-Martin kanalen. Jag minns än idag hur jag som barn hittade Adèle och odjuret i bokhyllan hos en släkting och drömde mardrömmar om innehållet. Den handlar om hur en förhistorisk flygande dinosaurie (pterodactyl) terroriserar Paris på 1910-talet.

Adèle är en slags anti-hjältinna som nästan aldrig ler och verkar mest cynisk och verkar nästan nonchalant inför alla faror. Hon är betydligt tuffare och mer våghalsig än männen i serien. Hon är författare men får aldrig riktigt chansen att utöva sitt yrke i serien. Hennes efternamn Blanc-Sec betyder “torrt vitt (vin)”. Serieskaparen Tardi har en smått unik berättar- och tecknarstil som är lättsam och till synes enkel men samtidigt oerhört detaljerad, genomtänkt och inspirerande. De tecknade linjerna är inte rena som hos Hergés Tintin utan mer grovhuggna men det bidrar bara till att Adèles äventyr får en brokig och dynamisk stil. Pratbubblorna är stora och formade så att de ska ge ytterligare en dimension till det som sägs, eller skriks…

Mitt eget favoritalbum i serien är Den galne vetenskapsmannen där en stenåldersmänniska återuppväcks och den dramatiska finalen utspelar sig vid Notre Dame. Som en blandning av Jules Verne och Ian Fleming. Och nu ska, äntligen, Adèle bli till film. Luc Besson har i alla fall köpt rättigheterna och en första del i en planerad trilogi ska komma till biograferna 2011, fast det ska nog tas med en nypa salt då det på IMDB.com står att den är ”under bearbetning”. Det betyder oftast att ett manus skrivs eller att det cirkulerar runt bland tänkbara producenter. En gissning är att Besson nöjer sig med att producera eftersom den en gång så lysande regissören inte verkar vilja göra filmer längre. Den i särklass mest passande regissören jag kan tänka mig för projektet är Jean-Pierre Jeunet som gjort fantastiska De förlorade barnens stad och Amélie från Montmartre. När jag såg hans film En långvarig förlovning kom jag att tänka på Adèle då det finns ett par scener som har ungefär samma visuella stil.

Synthfarfar kommer till Sverige

Franske synthgiganten Jean-Michel Jarre ger sig ut på en lång världsturné 2009-2010. Han gör tre spelningar i Sverige i vår; Malmö 11:e, Göteborg 12:e och Stockholm 14:e maj. Han var här senast i april i år och gången innan det var 1997 då jag såg honom inta Globens scen.

Det är inte i själva Globen som han ska spela när han kommer till Stockholm utan det blir på Hovet men det blir säkert en upplevelse för de redan frälsta. Tyvärr har han inte släppt ifrån sig någon minnesvärd musik de senaste tio åren. Den senaste skivan Teo & Tea var hans i särklass sämsta och  mest oinspirerade album någonsin. En gång i tiden var han en sann pionjär och stor förebild för många som gjorde elektronisk musik.

Hans extremt påkostade och stora scenshower har bidragit till hans framgångar och han var tidigt ute med att samla en stor publik runt monument, berömda byggnader eller hela stadskärnor och göra sina konserter där. Han slog världsrekord i antal besökare för andra gången när  han spelade i Moskva på 1990-talet och drog ca 3,5 miljoner  människor till sin show.

En av de mest spektakulära inslagen i showen brukar vara när han spelar på en laserharpa där det avges en ton när man med handen bryter av laserstrålen. Han inledde konserten i Globen 1997 med att låta just laserharpan breda  ut sig över scenen och jag ska erkänna att jag fick gåshud, som den gamla synthfantast jag är. Sen var delar av den konserten seg och rentav tråkig även om det fanns några ljuspunkter, särskilt när han spelade sina gamla klassiker från sent 1970-tal. Applåderna och inropskörerna efteråt fick Globen att skaka som om det hade varit hockey-VM.

Den konsertturné som Jarre var ute på i år var en nedskalad variant där han ville återgå till sina rötter från 1970-talets franska musikscen. Den kommande World Arena Tour 2009/2010 ska enligt pressreleasen bli i mycket större skala med ljusshower, laser och videoprojektioner. Långt  ifrån avskalat och intimt alltså.

Jarre är son till en av europas största filmmusikkompositörer Maurice Jarre (Doktor Zhivago, Lawrence av Arabien, Döda poeters sällskap) och den unge Jean-Michel började redan i mitten av 1960-talet att experimentera med bandspelare och de första syntharna för att göra egen musik. Hans första singel kom 1971 och floppade stort. Under några år försörjde han sig istället på att göra reklammusik och skriva texter och musik till etablerade artister som fantastiska och undersköna Françoise Hardy.

Hans genombrott som soloartist kom 1976 när han fick släppa ett album på ett större skivbolag. Oxygène var något av en revolution för den elektroniska musiken. Kraftwerk var visserligen ännu mer visionärer men Jarres skivor var mer kommersiella och skivan sålde i hela 15 miljoner exemplar! Hans musik lät som få andras och var väldigt futuristisk, välproducerad och håller förvånansvärt bra även idag.

Jarre fortsatte att släppa ifrån sig intressant elektronisk musik och göra allt större konserter. På 1990-talet började hans skivor att tappa känslan även om det alltid fanns minst ett riktigt bra spår på alla. Men under 2000-talet har han inte gjort någonting musikaliskt som kan mäta sig med det han redan gjort. I år fyllde han 60 år och är gift med den franska skådespelerskan Anne Parillaud (som spelar Nikita i Luc Bessons film). Han verkar gilla skådespelerskor för han var gift med Charlotte Rampling (Nattportiern) i nästan 20 år och sen förlovade han sig med Isabelle Adjani (Drottning Margot).

I maj spelar  han alltså tre gånger i Sverige. Biljetterna är dyra men för den som vill få en synth- och laserindränkt show som är lite för mycket av allt kanske det kan vara värt det. Det är antagligen sista chansen att se honom spela här i större skala. Sen tror jag att han trappar ner och lutar sig tillbaka. Hans arv inom elektronikmusiken kommer att leva kvar länge till och hans första skivor är tidlösa.

Where’s your head at….