Bröderna Dal & Mandalaband

Bröderna Dal var ett skruvat norskt barnprogram som många antagligen minns, det sändes i svensk TV i början av 1980-talet. Det handlade om tre bröder som letade efter en försvunnen professor vid namn Drövel. Med kanot färdades dom längs med Överfloden och varje avsnitt slutar med att bilden fryser till just när något spännande ska till att hända. Detta gjorde stort intryck på mig och motvilligt erkänner jag att det hände att jag blev rädd någon enstaka gång. När jag i vuxen ålder sett om serien förstår jag inte riktigt vad som skrämde mig…

Ledmotivet till serien hämtade man från en proggplatta med bandet Mandalaband. The Eye of Wendor heter låten och när jag nu lyssnade på den för första gången på många år kom dom som ett brev på posten, nostalgikänslorna. Mandalaband var ett engelskt band som egentligen förtjänar ett eget inlägg.  Även om dom idag kanske är ganska okända så är musiken väldigt ambitiös, storslagen och påminner en del om Pink Floyd eller Moody Blues, vars sångare Justin Hayward också medverkat på en av Mandalabands album.  Mer info för den nyfikne finns här:
http://www.bjharvest.co.uk/wendor.htm

Istället för att bara ta den korta bit av låten som användes till Bröderna Dals sluttexter har jag plockat in stycket i sin helhet:

Prata med vinden.

King Crimson var ett proggrockband som bildades i slutet av 1960-talet med gitarristen Robert Fripp i spetsen. Dom håller fortfarande på ibland, som med så många av de kända banden från den tiden. Vissa medlemmar finns kvar, vissa inte. En del grupper kanske bara har trummisen kvar som originalmedlem. King Crimson finns egentligen inte längre, vad jag vet är det Robert Fripp som håller liv i resterna och han är en grym gitarrist som spelat med många andra artister genom åren.

Ett skivomslag som man minns är deras debutalbum ”In the court of the Crimson king” som pryds av ett gredelint/lilarött ansikte som kanske är ”King Crimson” i egen hög person. Crimson är det engelska ordet för en färg som kanske är det närmaste att jämföra med gredelint, fast den färgbenämningen används väl knappast längre? Rätta mig gärna om jag har fel.

Crimson använder en hel del mellotron på skivan, ett instrument som är så mycket 1960-tal att det nästan blir parodiskt om man försöker använda dom ljuden i något annat än retrodoftande produktioner idag där målet är att det ska låta sextiotal. Tänk på introt till Beatles ”Strawberry Fields Forever” så  hör ni hur en mellotron kan låta.

Mitt eget favoritspår från ”In the court..” är andra låten ”I talk to the wind”. En drömsk melodi med skönt släpig sång och med återhållet svängiga trummor.

En skön cover gjordes av houseakten Opus III om någon minns dom och deras största hit ”It’s a fine day”. Sångerskan Kirsty Hawkshaws svala ljusa röst svävar över beatsen som låter väldigt tidstypiska för det tidiga 1990-talet när house och klubbmusik var roligare än den är  idag. Dom slår såklart inte King Crimson på fingrarna med sin cover men jag har dansat mer till deras version…

King Crimson

Opus III