Jakten på soundtracket

För många år sedan hörde jag en låt i en trailer till en dokumentär på Sveriges Television. Den låtenhar jag aldrig glömt. Det var en pampig ödesmättad filmmusikliknande låt med högröstade körer och jag minns att jag tänkte på Carl Orff som komponerat det mycket välkända verket Carmina Burana (O Fortuna), som Michael Jackson ödmjukt brukade göra entré till under sina konserter på 1980-talet.

Ibland har jag letat efter musikstycket men alltid helt utan framgång. Det var inte Carl Orff som komponerat det, så mycket kunde jag lista ut. Jag ser mycket film och mitt intresse för soundtrack är stort men just den här låten hade jag ingen aning om vem som gjort helt enkelt. Att det lät som hämtat ur en skräckfilm det var en sak som var säker, något gotiskt med vampyrer som rör sig bland skuggor i något avlägset slott kanske?

copyright Canal+ (2001)

För någon vecka sen när jag läste lite om film på nätet ramlade jag på ett tips på en film som jag ofta sett i reabackarna på videobutiker, omslaget hade jag lagt på minnet. Vidocq skulle vara ett stilfullt actionäventyr som utspelade sig på 1800-talet och med Gerard Depardieu i huvudrollen. Lät bra tyckte jag så jag köpte filmen billigt och fick hem den med posten häromdagen. Men efter bara drygt någon minut in i handligen, som verkligen rivstartar med en välkoreograferad fightscen, så hör jag några välbekanta toner i bakgrunden.

Där är den. Körstycket som jag hörde för mer än 10 år sedan och som jag varit nyfiken på att få höra igen så länge. Istället för att titta vidare på filmen hamnade jag vid datorn och googlade upp soundtracket till Vidocq och fick veta att musiken gjorts av en Bruno Coulais som tidigare gjort soundtracket till bl.a. De Blodröda floderna. Men eftersom jag hört musiken jag sökte innan Vidocq var gjord kunde knappast han ha komponerat den… På IMDB.com, en av nätets guldgruvor för alla filmnördar som vill veta bakgrundsfakta och kuriosa, hade någon ställt frågan vad det var för musik i inledningsscenen av Vidocq eftersom den saknades på soundtracket. Och någon hade svarat.

Chris Payne. Kompositör och tidigare medlem i ingen annan än Gary Numans band under hela 1980-talet, dessutom en av låtskrivarna till synthklassikern Fade to Grey med Visage. Han visade sig vara mannen bakom stycket jag letat så länge efter.  Men gissa om min förvåning då jag fick veta vad musiken var hämtad i från, som någon på SVT valt att lägga till en trailer någon gång på 1990-talet…

Musiken gjordes för amerikansk professionell wrestling, eller fribrottning om man så vill. World Wrestling Entertainment theme:  Declamation är titeln på musiken jag till slut fann. Ingen Carl Orff, ingen skräckfilmsmusik, inget pampigt drama. Musik komponerad för att spelas samtidigt som överbetalda pumpade män låtsas att slåss med varann inför skrikande tonårskillar i USA. Men va f-n.. var min första reaktion, är inte musiken liiite för bra för det syftet? Men bra musik är bra musik och detta är ju riktigt, riktigt bra. Declamation har också använts i flera filmer som t.ex. Max Payne.

Men ok, jag har i alla fall hittat den nu. Jakten på soundtracket är över.

Röyksopp, norskt guld

Norrmännen Svein Berge och Torbjørn Brundtland i bandet Röyksopp har tre album bakom sig under sin drygt 10 år långa karriär, plus en liveskiva. Nu har dom precis släppt ”Junior” som i mitt tycke är det bästa dom gjort och då har dom andra plattorna verkligen inte varit dåliga, tvärtom.

Röyksopp. Norskt hopp.

Hur jag än försöker kan jag inte få albumets andra spår ”The Girl and the Robot”, där Robyn sjunger, ur mitt huvud. En hejdlöst electrosvängande poplåt med en melodi som är helt fantastisk. Hela ”Junior” är rakt igenom bland det bästa jag hört i år och det jag främst kommer på att jämföra med är Kleerups hyllade debut från förra året. Robyn och Lykke Lis sång finns med på båda och man kan undra vem som  inspirerat vem ibland.

Det går att tjuvlyssna på ”The Girl and the Robot” här, fast singeln släpps inte förrän i slutet av maj tillsammans med en. antagligen genialisk, video.

Eurovision

Ursäkta frånvaron men nu är jag tillbaka, även om mina inlägg inte kommer varje dag så ska jag försöka hinna med att hålla bloggen uppdaterad.

Just nu råder melodifestvalyra i Sverige och snart kommer Eurovision Song Contest att gå av stapeln. Säga vad man vill om Eurovision men det är ett klassiskt program och den stora finalen är mycket mer underhållande än de svenska delfinalerna. Tyvärr får man inte höra den sköna signaturmelodin för Eurovisionen som den en gång lät och programmet har tappat lite av sin charm, som så mycket annat. Eller så är det man själv som blir mer nostalgisk med åren och saknar den gamla stilen, det gäller TV överhuvudtaget.

Ett av mina favoritbidrag genom åren är med Telex från Belgien. Dom gjorde synthpop i en liknande stil som legendarerna Kraftwerk men blev aldrig lika stilbildande. Dom kom sist med det här bidraget som passande nog heter just ”Eurovision”, men det är en minimalistisk poplåt långt ifrån alla uppblåsta ballader och genomarbetade shownummer som är så vanliga idag.

När Telex framfört sitt bidrag kom bara spridda applåder och det rådde viss förvirring bland publiken. Vad var detta för något egentligen? Förra året gjorde den franska artisten Sébastien Tellier ungefär samma sak, att göra sin grej, driva med festivalen och mer sikta på en sista placering snarare än att vinna. Båda lyckades, även om Tellier fick en rätt bra placering. Kanske har folk som röstar i Eurovisionen idag mer humor än de jurygrupper som röstade Telex till en sistaplacering…

Sébastien Tellier på Debaser Medis

Igår var jag på den skäggige fransmannen Sébastien Telliers konsert på Debaser Medis. Den nystartade liveprogrammet Popcirkus, som sänds i SVT, gjordes innan den stora spelningen började men Tellier fick göra sina tre mest kända låtar under direktsändningen. ”Kilometer”, vackra ”La Ritournelle” och Eurovision Song Contest-bidraget från 2008; ”Divine”.

Tellier och 50% av Daft Punk.

Tellier har samarbetat med de franska grupperna Air och Daft Punk sedan debutalbumet som kom 2001. Det hörs på hans sound som är en blandning av rock, fransk pianopop och electro med en stark doft av sent 1970-tal. Scenen på Debaser var snyggt dekorerade med en lysrörsvägg i de franska färgerna blått, vitt och rött. Stundtals kändes det som en konsert som skulle ha kunnat ha utspelats 1983 med tanke på scenbilden, hur musiken lät och bandets klädstil. Mycket snyggt alltså.

Sébastien bjöd verkligen på sig själv, halsade två flaskor vin samtidigt (!) och mellansnacket trotsar all beskrivning. Han flummade iväg totalt till publikens förtjusning, även om vissa muttrade något om ”är detta vad jag betalat inträde för att höra?”. Men efter en något trög start på spelningen tog den verkligen fart och var en ren njutning för oss som gillar fransk elektroniskt laddad pop.

Svensk 90-talspop, så j-vla bra den var!

Jag började i gymnasiet 1991 och den musik jag lyssnade mest på var svensk pop, eller indie som man gärna kallade den. Popgrupper med larmiga gitarrer som ofta låg på mindre skivbolag och som mest stirrade på sina egna skor när dom stod på scenen. Det gjorde en mängd fantastiska låtar av dom här banden och än idag kan jag inte riktig hitta någon motsvarighet till band som Popsicle, Wannadies, Cardigans,  Eggstone, Brainpool och Atomic Swing.

Popsicle's finest hour: Lacquer (1992)

Visst spelar nostalgikänslorna en viss roll i den åsikten, men det var något mer som jag inte kan sätta fingret på… Till slut handlar det väl helt enkelt om att det gjordes en satans massa bra musik då, musik som inte var påverkad av stora skivbolag och där banden tillät sig att experimentera men ändå fick ge ut skivor. Det händer nästan inte idag.

Popsicle är det band som ligger mig varmast om hjärtat, ett band som inte släppte ifrån sig en enda medioker låt och med sin debutfullängdare ”Lacquer” gjorde dom en av de bästa och mest helgjutna album som någonsin gjort i Sverige.  Inte bra ”för att vara svenskt” utan bara bra, fyllt med fantastiska popkarameller inbäddade i Rickenbackergitarrer. Jag såg dom några gånger live och minns framförallt en spelning på ett kallt torg 1994 där dom körde den fantastiska låten ”Sandy” med ett sånt driv att trummisen PA Wikander nästan hade ihjäl sitt trumset. Sen var jag på deras sista konsert och avskedsspelning på Cirkus i Stockholm för några år sedan. Dom lät bättre än någonsin och publiken var lyrisk, jag likaså.

Här är några favoritlåtar ur den stora svenska popskatten från tiden då det begav sig:

Popsicle – Undulate

Atomic Swing – Panicburgh City

Brainpool – Our Own Revolution (tyvärr finns ingen video)

Wannadies – My Hometown

Cardigans – Carnival

Artikeltips:
http://www.aftonbladet.se/nojesbladet/article4278978.ab
http://www.svenskindie.se/

En elektrisk vän

Gary Numan var en sann pionjär och nytänkare inom elektronmusiken under slutet av 1970-talet. Han och hans band Tubeway Army spelar här i legendariska engelska konsertprogramet The Old Grey Whistle test. Numan själv ser ut som om han kom från en annan planet, 21 år gammal och ackompanjerad av distade synthar. Fantastiskt.

Oscarsnomineringarna klara

Precis nu, strax före klockan 15 svensk tid blev det offiiciellt vilka som nominerats till den prestigefyllda Oscarsstatyetten. Hela listan finns här:

http://www.oscars.org/awards/81academyawards/nominees.html

Heath Ledger blev nominerad (postumt) för bästa manliga biroll för sin fantastiska prestation som Jokern i The Dark Knight. Jag tror dessvärre inte att han kommer att få den, men jag hoppas verkligen för det är en så originell och egensinnig rolltolkning som kommer att gå till filmhistorien. Ledger var en skådespelare som verkligen gjorde varje roll han tog sig an till sin egen. Det är svårt att ens föreställa sig att samma person som gör den hämningslöse vitsminkade Jokern några få år innan spelade en sammanbiten cowboy i Brokeback Mountain.

Roligt också att Mickey Rourke får en comeback med sin nominering till bästa manliga huvudroll för The Wrestler (som jag inte sett eftersom den inte haft premiär än). Han har inte fått många bra roller de senaste 15-20 åren bortsett från Sin City och någon enstaka film till.

Det som på papperet känns som den tuffaste kategorin är bästa kvinnliga huvudroll. Kate Winslet, Angelina Jolie, Anne Hathaway, Melissa Leo och Oscarsdrottningen själv Meryl Streep. Där snackar vi hård konkurrens mellan några av de mest begåvade skådespelerskorna som verkar i Hollywood. Flera av de nominerade har redan en eller flera Oscars hemma i troféhyllan.

Jag får säkert anledning att återkomma till ämnet längre fram… Men så långt om Oscarsnomineringarna för den här gången. En svensk version av listan över de nominerade finns här:

http://www.aftonbladet.se/nojesbladet/film/article4239547.ab

Trummaskiner

High on diesel and gasoline, psycho for drum machine shaking their bits to the hits…

Så sjöng Brett Anderson i engelska popgruppen Suede för 13 år sedan. Och inte bara han har svängt sina smala indiepopben till ett taktfast beat. Trummaskiner är ett instrument som hade sin höjdpunkt på 1980-talet och jag har själv haft tre stycken olika modeller i min ägo, fast väljer idag att göra musik i datorn med samplade trummaskiner, även om det inte riktigt har samma charm. Fast inget slår förstås en riktigt svängig livetrummis, det måste sägas.

Några av de mer legendariska apparaterna är Roland TR-808 och TR-909 som kan höras på oräkneliga låtar, även nyproducerade som Kanye Wests senaste album 808’s and Heartbreak (rekommenderas!) där titeln kan ses som en hyllning till den gamla arbetshästen som fortfarande jobbar sig varm i många studior världen över. Gothsyntrockgruppen Sisters of Mercy har en trummaskin som ständig medlem i bandet och kallar den för Doktor Avalanche, bara en sån sak.

Nyproducerade modeller är  inte lika kul som de gamla varianterna precis som att nytillverkade synthar inte kan slå de äldre analoga instrumenten på fingarna vad gäller ljud och känska. Att en trummaskin ska låta som en verklig trumslagare var såklart tanken från början men det har man aldrig riktigt lyckats med. Själv så tycker jag att ju mer syntetiskt och blipp-bloppigt desto bättre. Dom har ofta ett väldigt speciellt och eget sound där man kan känna igen de olika modellerna (det finns väldigt många) bara från att höra ljudet – om man är rikigt insnöad vill säga.

För den verkligen trummaskinsfantasten finns nu också en ring att bära på fingret…

Drum Machine Ring. Design Bill McMullen

Blackebergsvampyren

Låt den rätte komma in såg jag för första gången så sent som nu den gågna helgen. Jag vet inte varför jag väntade så länge, särskilt som jag är ett fan av vampyrfilmer och 1980-talet. Men nu blev det i alla fall av, tror att det vara alla priser på Guldbaggegalan som slutligen drev mig till en liten biografduk i Stockholms innerstad.

Per Ragnar flyr från mordplatsen.

Och jag kan bara säga, oj vilken film! Alla Guldbaggar den fick var välförtjänta och fotot var bland det mest avskalade och snygga jag sett i en svensk film på mycket länge. Återhållet och finstämt skådespeleri och författaren till boken, John Ajvide Lindqvist, skrev även manuset som jag gärna skulle vilja läsa.

Atmosfären var väldigt stark i filmen, känslan av utsatthet och tomhet var nästan påträngande. Hur man hanterade de mer skräckfilmsliknande inslagen i filmen imponerade på mig, framförallt hur man undvek alla uttjatade skräckfilmsklyschor.

Det ska göras en amerikansk version av filmen vilket känns ganska onödigt. Låt den rätte komma in har också visats i USA och fått mycket bra respons där höjdpunkten var när regissören Tomas Alfredsson fick ta emot filmfestivalen Tribecas pris för bästa film av självaste Robert De Niro . Jag tvivlar på att det går att göra en bättre film än det svenska originalet, men det ska såklart bli intressant att se resultatet. Regin ska Matt Reeves stå för, han har tidigare gjort en del för amerikansk TV samt den originella Cloverfiled som kom häromåret.

Filmmusikkompositören Johan Söderqvist har gjort musiken och även om jag kan tycka att den kunde ha tonats ner i vissa scener i filmen så är soundtracket väldigt bra. Söderqvist är, tillsammans med Björn Isfält (1942-1997) mina egna favoriter inom svensk filmmusik. Hoppas att man i den amerikanska versionen av Låt den rätte komma in väljer att behålla musiken och ledmotiven.

Glasvegas & Guldbaggen

Jaha. Så kommer dom alltså till Sverige och spelar. Glasvegas, det skotska bandet som gjorde 2008 års absolut bästa låt – Geraldine.  Dom som ingjöt nytt hopp i en ganska sömning rockscen och på bara ca ett halvt år lyckas bygga upp en stor fanskara. Biljetterna tog slut på minuter och jag blev såklart utan. Dom går redan för stora summor på vissa säljsajter men jag skulle aldrig betala ockerpriser för att se en artist, det ska inte behöva gå till så.  Men det är väl den bittra verkligheten, och svartabörsbiljetter har diskuterats rätt livligt i media. Glasvegas lär jag missa, tråkigt nog. Hade gärna fått skråla med i Geraldine…

Dressed in black again. Glasvegas.

Och Guldbaggegalan ägde rum igår, måndag 12:e januari. Det var en av de bättre sändningarna jag sett av galan, trots några små om än mänskliga misstag som hör direktsändningar till. Priserna hamnade ungefär rätt tycker jag, särskilt kul var att man valde att belysa musikern och kompositören Matti Byes insats med filmmusiken till Maria Larssons eviga ögonblick! Synd samtidigt att det inte finns en filmmusikkategori, likaså en för scenografi. Men det görs ju inte så mycket filmer som får stor spridning så det är delvis ett resultat av det filmklimat som råder i Sverige. Får hoppas att det förändras och 2008 var överlag ett ganska bra svenskt filmår. Hoppas att 2009 inte blir en tillbakagång.