King Crimson var ett proggrockband som bildades i slutet av 1960-talet med gitarristen Robert Fripp i spetsen. Dom håller fortfarande på ibland, som med så många av de kända banden från den tiden. Vissa medlemmar finns kvar, vissa inte. En del grupper kanske bara har trummisen kvar som originalmedlem. King Crimson finns egentligen inte längre, vad jag vet är det Robert Fripp som håller liv i resterna och han är en grym gitarrist som spelat med många andra artister genom åren.
Ett skivomslag som man minns är deras debutalbum ”In the court of the Crimson king” som pryds av ett gredelint/lilarött ansikte som kanske är ”King Crimson” i egen hög person. Crimson är det engelska ordet för en färg som kanske är det närmaste att jämföra med gredelint, fast den färgbenämningen används väl knappast längre? Rätta mig gärna om jag har fel.
Crimson använder en hel del mellotron på skivan, ett instrument som är så mycket 1960-tal att det nästan blir parodiskt om man försöker använda dom ljuden i något annat än retrodoftande produktioner idag där målet är att det ska låta sextiotal. Tänk på introt till Beatles ”Strawberry Fields Forever” så hör ni hur en mellotron kan låta.
Mitt eget favoritspår från ”In the court..” är andra låten ”I talk to the wind”. En drömsk melodi med skönt släpig sång och med återhållet svängiga trummor.
En skön cover gjordes av houseakten Opus III om någon minns dom och deras största hit ”It’s a fine day”. Sångerskan Kirsty Hawkshaws svala ljusa röst svävar över beatsen som låter väldigt tidstypiska för det tidiga 1990-talet när house och klubbmusik var roligare än den är idag. Dom slår såklart inte King Crimson på fingrarna med sin cover men jag har dansat mer till deras version…
King Crimson
Opus III
