Grammisgalan 2009

Grammisgalan gick av stapeln igår och Kleerup samt Anna Ternheim vann flest priser, välförtjänt tycker jag själv. Jag satt i publiken och det var intressant att se hur TV-sändningen gick till och vad som hände när kamerorna inte var påslagna.

Håkan fick en Grammis. Foto: Stefan Forsell/Expressen

Livespelningarna under galan var imponerande tycker jag, det kanske inte gick fram i TV:n men det var en upplevelse på plats, framförallt Timo  Räisänen och In Flames som gjorde ett tungt nummer tillsammans. Robyn gör alltid bra framträdanden, A Camp likaså. Takida och E.M.D. (som kanske inte är min kopp te) gjorde varsitt proffsigt USA-doftande framträdande.

Idag uppdagades det att polisen gjort mindre ”razzior” och drogtester av artister, vilket var en nyhet för mig som inte märkte något av detta. Jag tänker inte gå in på den saken närmare även om jag såklart har en åsikt om det. Det blev i vilket fall många välförtjänta priser även om jag inte alltid tycker att dom hamnade hos mina egna favoriter. Många frågade sig varför Takidas enormt populära låt Curly Sue inte var nominerad till årets låt, efter att ha slagit rekord på Trackslistan genom att stanna kvar där hela 49 veckor! Det något trista svaret är att den utkom som singel i oktober 2007 och därför inte räknades in bland nomineringarna.

Sammantaget kan jag säga att Grammisgalan var kul för artistframträdandena som var bättre på plats än i TV, men i övrigt så var det rätt ointressant att se programledarna och reklampauserna fylldes inte av någonting. En del underhållande tacktal och presentationer av nomineringar/priser blev det som vanligt, artisterna sitter på plats ungefär tre timmar innan TV-sändningen börjar och då hinns det med att festas en del.

Jag har fått känna på dengamla klassiska versionen av en Grammis en gång. Den var ganska snygg på ett retro-aktigt sätt, får mig att tänka på 1970-talets design av någon anledning. Idag är designen helt annorlunda, som Håkan Hellström nämnde i sitt tal, den ser ut som en fallossymbol i glas.

Mest sedda filmerna på bio i Sverige

Aftonbladet publicerar idag en lista på de filmer som setts av flest besökare på biografer i Sverige. Detta gör man i samband med att Mamma Mia har tagit sig in på en hedrande tiondeplats på listan.

http://www.aftonbladet.se/nojesbladet/article4114840.ab

1. Djungelboken (1968), 4,9 milj besökare
2. Sound of music (1965), 3,4 miljoner
3. Hon dansade en sommar (1951), 2,8 miljoner
4. Änglar, finns dom? (1961), 2,7 miljoner
5. Sällskapsresan (1980), 2,5 miljoner
6. Goldfinger (1965), 2,3 miljoner
7. Titanic (1997), 2,16 miljoner
8. Borta med vinden (1939), 2 miljoner
9. Sagan om ringen (2001), 1,946 miljoner
10. Mamma mia! (2008), 1,9 miljoner

Av den här listan att döma kan man se att det är mycket bra filmer som dragit folk till biograferna genom åren. Att Goldfinger ligger med på listan gör mig extra glad då det är en personlig favorit bland Bondrullarna (de andra är Casino Royale, Dr. No och The Living Daylights).

Det är faktiskt inte en enda dålig film med när jag tänker efter. Man kan anta att Hon dansade en sommar lockade folk delvis på grund av att den visade nakenhet vilket inga andra biofilmer vid den tiden (1951) gjorde.

copyright Disney

Att Djungelboken ligger etta med nästan 5 miljoner besökare var en nyhet för mig och gör mig förvånad. Det är långt ifrån den bästa film som Disney gjort och senare års animerade storverk som Ratatouille är miltals bättre.  Men det är en annan värld nu, en annan biografkultur.

Antagligen får vi aldrig se sådana här publiksiffror igen, även om Mamma Mia lockat så många så torde två miljoner biobesök och mer vara svårslaget. Många stannar hemma och ser på film eller laddar hem direkt till datorn, lagligt eller icke lagligt. Fast inget slår ju en riktigt bra film på en stor bioduk, vilket Mamma Mia är ett bevis på. Det är en riktig glädespridare till film och gjord med ett stort hjärta.

Sånger från 2008

Årets låtar 2008

Geraldine – Glasvegas
Jag kan inget annat göra än att stämma in i hyllningskörerna. Det här en blivande klassiker.  The Jesus and Mary Chain borde vara stolta och socialtjänsten har fått en egen nationalsång.

Ladyhawke – Paris is burning
Fantastiska Ladyhawke gjorde årets mest helgjutna album och även en av årets bästa låtar.

Cut Copy – Out there on the ice
Inte släppt som singel men bäst på deras senaste album ”In Ghost Colours”

Håkan Hellström – För en lång, lång tid
Saxofondrivet med Håkan. Det kan inte bli annat än bra. En låt som växer.

Beyonce – Halo
Effektiv & dyr poppig RnB.

Coldplay – Viva la vida
Gitarrhjälten Joe Satriani blev sur och anklagade stadiumrockarna för plagiat. Låten är uppblåst som en ballong men ändå återhållen och jag kan inte låta bli att tycka om den.

Doleful Lions – Magic without tears
Doldisar från Illinois som gör psykedelisk proggpop och förtjänar en större publik. På den här låten som släpptes som singel i år förvandlas dom till ett ungt New Order.

Kleerup feat. Tityo - Longing for lullabies
Albumets zenith är såklart ”With every heartbeat”, som släpptes som singel 2007 och därför inte finns med på den här listan. Men den här andra singeln är en snygg och nästan meditativ electro-ballad.

Justice – DVNO
Genialt svängig sak som gör min längtan efter något nytt från Daft Punk lite lättare att hantera. Genial video också.

Sam Sparro – Black and Gold
Elegant disco.

1980-talets smörigaste låtar #1

Kände att det var dags för att börja med en topplista av något slag. Bara för att dom just nu spelar en av de smörigaste och mest tårdrypande ballanderna som kom ut på 1980-talet så får det bli ämnet för den första; 1980-talets smörigaste låtar.

För att göra saker lite annorlunda börjar jag med plats 1. ”When the children cry” med amerikanska pudelrockbandet White Lion. Låten blev som bäst trea på Billboard-listan när det begav sig och även om budskapet är vackert så är låten så insmickrande och smetig.

Det var väldigt populärt att pudelrockarna gjorde en singel där man plockade fram de akustiska gitarrerna, satte sig på pallar i musikvideorna som oftas gjordes med svartvitt eller enfärgat foto för att förstärka att man nu var lite extra seriösa. Scorpions (Wind of change) och Extreme (More than words) gjorde samma sak, för att nämna några fler exempel.

Scorpions & Extreme

Sångaren i White Lion har artistnamnet Mike Tramp men han är egentligen från Danmark även om bandet bildades i USA. Hans sånginsats på ”When the children cry” får mina öron att dra ihop sig inåt som en slags skyddsåtgärd. Men någonstans är detta ändå så utstuderat insmickrande och gjort utan distans att det förtjänar någon slags respekt. Dom hamnar på plats ett på min första lilla lista i alla fall.