Dagens nya upptäckt är ett band från Australien som heter Midnight Juggernauts. Dom låter som en blandning mellan Electric Light Orchestra, Beach Boys och Daft Punk!
Dom har släppt ett album, Dystopia, för ca två år sedan och sägs hålla på med ett nytt. Jag hoppas få höra mer från det här bandet, det här är ju riktigt bra. Hela albumet finns hos Spotify för den som vill lyssna, och här är två sköna videor:
För många år sedan hörde jag en låt i en trailer till en dokumentär på Sveriges Television. Den låtenhar jag aldrig glömt. Det var en pampig ödesmättad filmmusikliknande låt med högröstade körer och jag minns att jag tänkte på Carl Orff som komponerat det mycket välkända verket Carmina Burana (O Fortuna), som Michael Jackson ödmjukt brukade göra entré till under sina konserter på 1980-talet.
Ibland har jag letat efter musikstycket men alltid helt utan framgång. Det var inte Carl Orff som komponerat det, så mycket kunde jag lista ut. Jag ser mycket film och mitt intresse för soundtrack är stort men just den här låten hade jag ingen aning om vem som gjort helt enkelt. Att det lät som hämtat ur en skräckfilm det var en sak som var säker, något gotiskt med vampyrer som rör sig bland skuggor i något avlägset slott kanske?
copyright Canal+ (2001)
För någon vecka sen när jag läste lite om film på nätet ramlade jag på ett tips på en film som jag ofta sett i reabackarna på videobutiker, omslaget hade jag lagt på minnet. Vidocq skulle vara ett stilfullt actionäventyr som utspelade sig på 1800-talet och med Gerard Depardieu i huvudrollen. Lät bra tyckte jag så jag köpte filmen billigt och fick hem den med posten häromdagen. Men efter bara drygt någon minut in i handligen, som verkligen rivstartar med en välkoreograferad fightscen, så hör jag några välbekanta toner i bakgrunden.
Där är den. Körstycket som jag hörde för mer än 10 år sedan och som jag varit nyfiken på att få höra igen så länge. Istället för att titta vidare på filmen hamnade jag vid datorn och googlade upp soundtracket till Vidocq och fick veta att musiken gjorts av en Bruno Coulais som tidigare gjort soundtracket till bl.a. De Blodröda floderna. Men eftersom jag hört musiken jag sökte innan Vidocq var gjord kunde knappast han ha komponerat den… På IMDB.com, en av nätets guldgruvor för alla filmnördar som vill veta bakgrundsfakta och kuriosa, hade någon ställt frågan vad det var för musik i inledningsscenen av Vidocq eftersom den saknades på soundtracket. Och någon hade svarat.
Chris Payne. Kompositör och tidigare medlem i ingen annan än Gary Numans band under hela 1980-talet, dessutom en av låtskrivarna till synthklassikern Fade to Grey med Visage. Han visade sig vara mannen bakom stycket jag letat så länge efter. Men gissa om min förvåning då jag fick veta vad musiken var hämtad i från, som någon på SVT valt att lägga till en trailer någon gång på 1990-talet…
Musiken gjordes för amerikansk professionell wrestling, eller fribrottning om man så vill. World Wrestling Entertainment theme: Declamation är titeln på musiken jag till slut fann. Ingen Carl Orff, ingen skräckfilmsmusik, inget pampigt drama. Musik komponerad för att spelas samtidigt som överbetalda pumpade män låtsas att slåss med varann inför skrikande tonårskillar i USA. Men va f-n.. var min första reaktion, är inte musiken liiite för bra för det syftet? Men bra musik är bra musik och detta är ju riktigt, riktigt bra. Declamation har också använts i flera filmer som t.ex. Max Payne.
Men ok, jag har i alla fall hittat den nu. Jakten på soundtracket är över.
Norrmännen Svein Berge och Torbjørn Brundtland i bandet Röyksopp har tre album bakom sig under sin drygt 10 år långa karriär, plus en liveskiva. Nu har dom precis släppt ”Junior” som i mitt tycke är det bästa dom gjort och då har dom andra plattorna verkligen inte varit dåliga, tvärtom.
Röyksopp. Norskt hopp.
Hur jag än försöker kan jag inte få albumets andra spår ”The Girl and the Robot”, där Robyn sjunger, ur mitt huvud. En hejdlöst electrosvängande poplåt med en melodi som är helt fantastisk. Hela ”Junior” är rakt igenom bland det bästa jag hört i år och det jag främst kommer på att jämföra med är Kleerups hyllade debut från förra året. Robyn och Lykke Lis sång finns med på båda och man kan undra vem som inspirerat vem ibland.
Det går att tjuvlyssna på ”The Girl and the Robot” här, fast singeln släpps inte förrän i slutet av maj tillsammans med en. antagligen genialisk, video.
Gary Numan var en sann pionjär och nytänkare inom elektronmusiken under slutet av 1970-talet. Han och hans band Tubeway Army spelar här i legendariska engelska konsertprogramet The Old Grey Whistle test. Numan själv ser ut som om han kom från en annan planet, 21 år gammal och ackompanjerad av distade synthar. Fantastiskt.
High on diesel and gasoline, psycho for drum machine shaking their bits to the hits…
Så sjöng Brett Anderson i engelska popgruppen Suede för 13 år sedan. Och inte bara han har svängt sina smala indiepopben till ett taktfast beat. Trummaskiner är ett instrument som hade sin höjdpunkt på 1980-talet och jag har själv haft tre stycken olika modeller i min ägo, fast väljer idag att göra musik i datorn med samplade trummaskiner, även om det inte riktigt har samma charm. Fast inget slår förstås en riktigt svängig livetrummis, det måste sägas.
Några av de mer legendariska apparaterna är Roland TR-808 och TR-909 som kan höras på oräkneliga låtar, även nyproducerade som Kanye Wests senaste album 808′s and Heartbreak (rekommenderas!) där titeln kan ses som en hyllning till den gamla arbetshästen som fortfarande jobbar sig varm i många studior världen över. Gothsyntrockgruppen Sisters of Mercy har en trummaskin som ständig medlem i bandet och kallar den för Doktor Avalanche, bara en sån sak.
Nyproducerade modeller är inte lika kul som de gamla varianterna precis som att nytillverkade synthar inte kan slå de äldre analoga instrumenten på fingarna vad gäller ljud och känska. Att en trummaskin ska låta som en verklig trumslagare var såklart tanken från början men det har man aldrig riktigt lyckats med. Själv så tycker jag att ju mer syntetiskt och blipp-bloppigt desto bättre. Dom har ofta ett väldigt speciellt och eget sound där man kan känna igen de olika modellerna (det finns väldigt många) bara från att höra ljudet – om man är rikigt insnöad vill säga.
För den verkligen trummaskinsfantasten finns nu också en ring att bära på fingret…
Drum Machine Ring. Design Bill McMullen
Filmen Top Gun med Tom Cruise i huvudrollen sänds just nu på TV och den inleds med den instrumentala Top Gun Anthem. Den känns igen på den inledande dova syntetiska klocklangen och gitarrmelodin som bygger upp en känsla av förväntan och ”we did it”.
Tompa.
Jag har förstått att det är en låt som vissa vill ha spelad på sin begravning, framförallt personer med en militär karriär. Den kan ses som en slags ”My way” för en senare generation – pampig, storslagen och berör våra känslor. Teman i Top Gun-filmen kan sägas vara att sträva mot toppen, kärlek och kamratskap och det förknippar nog många med Top Gun Anthem. Samtidigt finns det något underliggande i låten som kan locka fram andra känslor om militär och krigföring som kanske inte är enbart positiva.
Musiken till Top Gun gjordes av tysken Harold Faltermeyer som var något av en gigant på 1980-talet. Hans mest kända låt är utan tvekan Axel F från Snuten i Hollywood-filmerna (Beverly Hills Cop) med Eddie Murphy. Den blev dessvärre förstörd av en galen groda i en remixversion för några år sedan…
Faltermeyer producerade senare Pet Shop Boys briljanta album Behaviour (1990) och Neil Tennant berättade i en intervju om hur deras excentriske tyske producent lät dem bo i hans slottsliknande hus och hur han bjöd på kött från vilt som han själv jagat. Han föredrog också äldre analoga synthar vilket gav ett speciellt sound åt musiken.
Den kända melodin i Top Gun Anthem spelas av gitarristen Steve Stevens som spelat med Billy Idol och med många andra artister som studiomusiker. Faltermeyer och Stevens gjorde en musikvideo till låten, vilket är ganska ovanligt när det gäller filmmusik. Videon är rätt typiskt 1980-tal och Stevens slår något rekord i störst frisyr och mest åtsittande byxor. De båda fick även motta en grammis för bästa instrumentallåt 1987.
Musiken ger oss som växte upp under 1980-talet nostalgikänslor men den lyckas också förmedla något mer, precis som temat till Rocky, Superman och Star Wars också gör. Det handlar inte bara om det man förknippar med filmen utan något mer. Idag kanske Harold Faltermeyer är lite bortglömd hos den stora massan men hans Top Gun Anthem kommer att leva vidare och har precis fått nytt liv i TV-spelet Guitar Hero III.
Franske synthgiganten Jean-Michel Jarre ger sig ut på en lång världsturné 2009-2010. Han gör tre spelningar i Sverige i vår; Malmö 11:e, Göteborg 12:e och Stockholm 14:e maj. Han var här senast i april i år och gången innan det var 1997 då jag såg honom inta Globens scen.
Det är inte i själva Globen som han ska spela när han kommer till Stockholm utan det blir på Hovet men det blir säkert en upplevelse för de redan frälsta. Tyvärr har han inte släppt ifrån sig någon minnesvärd musik de senaste tio åren. Den senaste skivan Teo & Tea var hans i särklass sämsta och mest oinspirerade album någonsin. En gång i tiden var han en sann pionjär och stor förebild för många som gjorde elektronisk musik.
Hans extremt påkostade och stora scenshower har bidragit till hans framgångar och han var tidigt ute med att samla en stor publik runt monument, berömda byggnader eller hela stadskärnor och göra sina konserter där. Han slog världsrekord i antal besökare för andra gången när han spelade i Moskva på 1990-talet och drog ca 3,5 miljoner människor till sin show.
En av de mest spektakulära inslagen i showen brukar vara när han spelar på en laserharpa där det avges en ton när man med handen bryter av laserstrålen. Han inledde konserten i Globen 1997 med att låta just laserharpan breda ut sig över scenen och jag ska erkänna att jag fick gåshud, som den gamla synthfantast jag är. Sen var delar av den konserten seg och rentav tråkig även om det fanns några ljuspunkter, särskilt när han spelade sina gamla klassiker från sent 1970-tal. Applåderna och inropskörerna efteråt fick Globen att skaka som om det hade varit hockey-VM.
Den konsertturné som Jarre var ute på i år var en nedskalad variant där han ville återgå till sina rötter från 1970-talets franska musikscen. Den kommande World Arena Tour 2009/2010 ska enligt pressreleasen bli i mycket större skala med ljusshower, laser och videoprojektioner. Långt ifrån avskalat och intimt alltså.
Jarre är son till en av europas största filmmusikkompositörer Maurice Jarre (Doktor Zhivago, Lawrence av Arabien, Döda poeters sällskap) och den unge Jean-Michel började redan i mitten av 1960-talet att experimentera med bandspelare och de första syntharna för att göra egen musik. Hans första singel kom 1971 och floppade stort. Under några år försörjde han sig istället på att göra reklammusik och skriva texter och musik till etablerade artister som fantastiska och undersköna Françoise Hardy.
Hans genombrott som soloartist kom 1976 när han fick släppa ett album på ett större skivbolag. Oxygène var något av en revolution för den elektroniska musiken. Kraftwerk var visserligen ännu mer visionärer men Jarres skivor var mer kommersiella och skivan sålde i hela 15 miljoner exemplar! Hans musik lät som få andras och var väldigt futuristisk, välproducerad och håller förvånansvärt bra även idag.
Jarre fortsatte att släppa ifrån sig intressant elektronisk musik och göra allt större konserter. På 1990-talet började hans skivor att tappa känslan även om det alltid fanns minst ett riktigt bra spår på alla. Men under 2000-talet har han inte gjort någonting musikaliskt som kan mäta sig med det han redan gjort. I år fyllde han 60 år och är gift med den franska skådespelerskan Anne Parillaud (som spelar Nikita i Luc Bessons film). Han verkar gilla skådespelerskor för han var gift med Charlotte Rampling (Nattportiern) i nästan 20 år och sen förlovade han sig med Isabelle Adjani (Drottning Margot).
I maj spelar han alltså tre gånger i Sverige. Biljetterna är dyra men för den som vill få en synth- och laserindränkt show som är lite för mycket av allt kanske det kan vara värt det. Det är antagligen sista chansen att se honom spela här i större skala. Sen tror jag att han trappar ner och lutar sig tillbaka. Hans arv inom elektronikmusiken kommer att leva kvar länge till och hans första skivor är tidlösa.
Where’s your head at….
Du bläddrar just nu i arkivet för kategorin Synth.
