The Spirit, vilken besvikelse…

Filmen The Spirit släpps på DVD nu i veckan. Den regisserades av Frank Miller, som gav Batmanserien en enorm vitamininjekton på 1980-talet med sitt epos The Dark Knight Returns. Det är även ligger bakom Sin City, där filmversionen i princip är den grafiska novellen rakt av fast i rörliga bilder. Jag hade ett stort hopp om att The Spirit skulle bli en bra film. Miller har flera gånger vunnit The Will Eisner Award för sina verk och det var serieskaparen Will Eisner som en gång i tiden skapade och tecknade The Spirit och han anses som en av de största genom tiderna inom seriekonsten.

Men var gick det snett? Filmen The Spirit är något av det tråkigaste och mest överspelade jag sett på länge. Om man inte läst förlagan, dvs serien, så förstår man antagligen ingenting av den märkliga handlingen. Och även jag som verkligen gillar The Spirit i tecknad form hade svårt att greppa vad Frank Miller ville säga med sin film. Samuel L. Jackson, som hör till Hollywoods största seriefantaster spelar över å det grövsta.

Musiken låter som hämtad ur Tim Burtons Batmanfilmer, fast det är inte kompositören Danny Elfman som gjort den. Soundtracket har David Newman gjort, som tidigare satt musik till filmversionen av Fantomen (The Phantom, 1997). Sammantaget är The Spirit för mycket av allt, ungefär som über-machorullen 300 av Zack Snyder. Fast den hade ändå en förståelig handling. Det enda positiva jag kan säga om The Spirit är att den är snyggt gjort, allting filmades mot en grön skärm och alla bakgrunder lades på digitalt, något som blir allt vanligare. Men snyggt räcker inte. Undrar vad Will Eisner hade tyckt om att Frank Miller helt misslyckats med att få fram den värme, humor och det djup som hans serie faktiskt hade. En tvättäkta kalkonfilm, tråkigt nog.

Les aventures extraordinaires d’Adele Blanc-Sec

Les Aventures extraordinaires d’Adele Blanc-Sec var samlingsnamnet på några serieäventyr av fransmannen Jacques Tardi som både tecknade och författade de egensinniga historierna. I Sverige gavs det ut sex seriealbum: Adèle och odjuret, Demonen från Eifelltornet, Den galne vetenskapsmannen, Mumiernas återkomst, Salamanderns hemlighet och Monstret i Saint-Martin kanalen. Jag minns än idag hur jag som barn hittade Adèle och odjuret i bokhyllan hos en släkting och drömde mardrömmar om innehållet. Den handlar om hur en förhistorisk flygande dinosaurie (pterodactyl) terroriserar Paris på 1910-talet.

Adèle är en slags anti-hjältinna som nästan aldrig ler och verkar mest cynisk och verkar nästan nonchalant inför alla faror. Hon är betydligt tuffare och mer våghalsig än männen i serien. Hon är författare men får aldrig riktigt chansen att utöva sitt yrke i serien. Hennes efternamn Blanc-Sec betyder “torrt vitt (vin)”. Serieskaparen Tardi har en smått unik berättar- och tecknarstil som är lättsam och till synes enkel men samtidigt oerhört detaljerad, genomtänkt och inspirerande. De tecknade linjerna är inte rena som hos Hergés Tintin utan mer grovhuggna men det bidrar bara till att Adèles äventyr får en brokig och dynamisk stil. Pratbubblorna är stora och formade så att de ska ge ytterligare en dimension till det som sägs, eller skriks…

Mitt eget favoritalbum i serien är Den galne vetenskapsmannen där en stenåldersmänniska återuppväcks och den dramatiska finalen utspelar sig vid Notre Dame. Som en blandning av Jules Verne och Ian Fleming. Och nu ska, äntligen, Adèle bli till film. Luc Besson har i alla fall köpt rättigheterna och en första del i en planerad trilogi ska komma till biograferna 2011, fast det ska nog tas med en nypa salt då det på IMDB.com står att den är ”under bearbetning”. Det betyder oftast att ett manus skrivs eller att det cirkulerar runt bland tänkbara producenter. En gissning är att Besson nöjer sig med att producera eftersom den en gång så lysande regissören inte verkar vilja göra filmer längre. Den i särklass mest passande regissören jag kan tänka mig för projektet är Jean-Pierre Jeunet som gjort fantastiska De förlorade barnens stad och Amélie från Montmartre. När jag såg hans film En långvarig förlovning kom jag att tänka på Adèle då det finns ett par scener som har ungefär samma visuella stil.

The Dark Knight – for your consideration

Det är Oscars-tider i Hollywood. Själva galan – The Academy Awards 2009 – dröjer till den 22 februari men lobbyverksamheten och utskick, promotion och olika slags kampanjer är igång för fullt. En av de mer ovanliga kampanjerna drivs på nätet. The Dark Campaign drivs av människor som vill ge filmen The Dark Knight sitt stöd inför Oscarsgalan och helst av allt se att den vinner priset för bästa film.

Man menar att om så sker blir det en historisk händelse; den första serietidningsbaserade filmen som vinner det kanske viktigaste filmpriset som delas ut årligen. Jag tror faktiskt att filmen har en chans, framförallt i kategorierna bästa biroll där Heath Ledger redan fått flera priser samt en Golden Globe-nominering, vilket i sig brukar vara en fingervisning inför den ännu mer prestigefyllda Oscarsstatyetten. Om Sagan om konungens återkomst kunde vinna för bästa film och en hel hög med statyetter tror jag att The Dark Knight har en chans. Det är visserligen två vitt skilda filmer och Tolkien-tolkningen av regissören Peter Jackson är ett mästerverk.

The Dark Knight är den bästa serietidningsbaserade filmen i mitt tycke även om det finns flera riktigt bra filmer i genren som tar seriemediet så seriöst som ett seriefan kan begära, istället för att som i Daredevil göra låtsastuff löjlig B-action. Andra filmer som lyckats med att överföra serier till vita duken är Spider-Man 1 & 2, Iron Man, Sin City, X-Men 1, 2 & 3, Batman Begins, Road to Perdition (bygger faktiskt på en serie) och klassikerna Superman & Superman II (The Donner cut -versionen). Listan på filmer som misslyckats och blivit usla kan göras mycket längre.

Men The Dark Knight tog saker och ting ett steg längre genom att t.ex. inspireras av filmer som Michael Manns grymma Heat och inte för en stund tänkte man på att använda filmen som ett sätt att kränga leksaksfigurer eller rikta sig till en yngre publik. Visst krängs det prylar i samband med filmen med det är ingen film för barn, tvärtom har den skrämt upp flera yngre vilket ledde till rubriker och klagomål i bl.a. England.

Efter framgången med föregångaren Batman Begins, där regissören Christopher Nolan lyckades vinna över Batmanfansen på sin sida redan innan filmen haft premiär, fick han antagligen rätt fria händer med den efterlängtade uppföljaren. Filmen släpptes på DVD och Blue-Ray nyligen och har redan sålts i flera miljoner exemplar och förväntas bli den näst mest framgångsrika filmen efter Titanic. Om den inte redan är det, dessutom återkommer den på amerikanska biografer under nästa år – vilket är ovanligt, men det visar på vilken efterfrågan det finns. Filmen har blivit en extremt stor succé i sådana nivåer som nog få ens hade kunnat gissa.

Om The Dark Knight får några Oscarsnomineringar återstår att se. Om gänget bakom The Dark Campaign kan påverka juryn och akademien är kanske tveksamt. Att så många redan hyllat den, sett den och på olika sett stöttat den känns kanske tillräckligt för de inblandade. De och själva filmen har faktiskt ingenting kvar att bevisa.

http://www.darkcampaign.com/

Första spåret på soundtracket till The Dark Knight – Why so serious? En uppvisning i minimalism av den annars så bombastiske Hans Zimmer som var huvudansvarig kompositör för Jokerns tema.

Spirit away!

På 1980-talet skedde en revolution inom serier, ledd av serieskapare som Alan Moore och Frank Miller. ”Watchmen”, ”The Dark Knight Returns” och ”V for Vendetta” banade väg för en ny och mer ”vuxen” (i brist på bättre ord…) form av serier, eller grafiska noveller som man också kan kalla det för. Men där Moore tycker att hans verk bara ska finnas i serieform och vägrar ha sitt namn med i filmversionerna av hans berättelser har Frank Miller gått motsatt väg. Först kom ”Sin City” (2005) som han både medverkade i och fick regicredit för, trots att Robert Rodriguez (med viss hjälp av Tarantino) stod för regin. Nu gör han sin egen tolkning av den klassiska serien ”The Spirit”.

”The Spirit” skapades av Will Eisner på 1940-talet och hör till det bästa inom serier som gjordes då, med en egen stil där action, sex, humor och vemod var några av huvudingredienserna. Will Eisner är en av de främsta och mest hyllade serieskaparna någonsin. Han gick bort 2005, 87 år gammal.

Efter att ha sett trailern till Frank Millers film som baseras på Eisners serie verkar det som om han verkligen gjort en helt egen tolkning. Den visuella stilen påminner mest om ”Sin City” och ”300″, en stiliserad kall värld med femme fatales och överdrivna gester och karaktärer. Det är visserligen inget som skiljer sig markant från de gamla serierna och jag hoppas att det går att hitta mycket av Eisners hjärta och värme i filmen som har premiär den 2:a januari i Sverige.

Trailern kan ses här: http://www.mycityscreams.com