High on diesel and gasoline, psycho for drum machine shaking their bits to the hits…
Så sjöng Brett Anderson i engelska popgruppen Suede för 13 år sedan. Och inte bara han har svängt sina smala indiepopben till ett taktfast beat. Trummaskiner är ett instrument som hade sin höjdpunkt på 1980-talet och jag har själv haft tre stycken olika modeller i min ägo, fast väljer idag att göra musik i datorn med samplade trummaskiner, även om det inte riktigt har samma charm. Fast inget slår förstås en riktigt svängig livetrummis, det måste sägas.
Några av de mer legendariska apparaterna är Roland TR-808 och TR-909 som kan höras på oräkneliga låtar, även nyproducerade som Kanye Wests senaste album 808′s and Heartbreak (rekommenderas!) där titeln kan ses som en hyllning till den gamla arbetshästen som fortfarande jobbar sig varm i många studior världen över. Gothsyntrockgruppen Sisters of Mercy har en trummaskin som ständig medlem i bandet och kallar den för Doktor Avalanche, bara en sån sak.
Nyproducerade modeller är inte lika kul som de gamla varianterna precis som att nytillverkade synthar inte kan slå de äldre analoga instrumenten på fingarna vad gäller ljud och känska. Att en trummaskin ska låta som en verklig trumslagare var såklart tanken från början men det har man aldrig riktigt lyckats med. Själv så tycker jag att ju mer syntetiskt och blipp-bloppigt desto bättre. Dom har ofta ett väldigt speciellt och eget sound där man kan känna igen de olika modellerna (det finns väldigt många) bara från att höra ljudet – om man är rikigt insnöad vill säga.
För den verkligen trummaskinsfantasten finns nu också en ring att bära på fingret…
King Crimson var ett proggrockband som bildades i slutet av 1960-talet med gitarristen Robert Fripp i spetsen. Dom håller fortfarande på ibland, som med så många av de kända banden från den tiden. Vissa medlemmar finns kvar, vissa inte. En del grupper kanske bara har trummisen kvar som originalmedlem. King Crimson finns egentligen inte längre, vad jag vet är det Robert Fripp som håller liv i resterna och han är en grym gitarrist som spelat med många andra artister genom åren.
Ett skivomslag som man minns är deras debutalbum ”In the court of the Crimson king” som pryds av ett gredelint/lilarött ansikte som kanske är ”King Crimson” i egen hög person. Crimson är det engelska ordet för en färg som kanske är det närmaste att jämföra med gredelint, fast den färgbenämningen används väl knappast längre? Rätta mig gärna om jag har fel.
Crimson använder en hel del mellotron på skivan, ett instrument som är så mycket 1960-tal att det nästan blir parodiskt om man försöker använda dom ljuden i något annat än retrodoftande produktioner idag där målet är att det ska låta sextiotal. Tänk på introt till Beatles ”Strawberry Fields Forever” så hör ni hur en mellotron kan låta.
Mitt eget favoritspår från ”In the court..” är andra låten ”I talk to the wind”. En drömsk melodi med skönt släpig sång och med återhållet svängiga trummor.
En skön cover gjordes av houseakten Opus III om någon minns dom och deras största hit ”It’s a fine day”. Sångerskan Kirsty Hawkshaws svala ljusa röst svävar över beatsen som låter väldigt tidstypiska för det tidiga 1990-talet när house och klubbmusik var roligare än den är idag. Dom slår såklart inte King Crimson på fingrarna med sin cover men jag har dansat mer till deras version…
Jag kom att tänka på blandbandet idag när jag hörde en låt på radio som jag för första gången hörde någon gång på 1980-talet från just ett blandband.
Blandbandets tid är kanske förbi men att sätta ihop låtlistor och dela med sig till vänner och bekanta är lite för kul och intressant för att dö ut som företeelse. Det finns alltid fler låtar att upptäcka och några artister skulle jag kanske inte hittat om inte det vore för att en vän eller släkting gjort ett blandband åt mig.
Nu gör man listor i Winamp eller i olika webbradio-kanalers bibliotek och delar med sig av en länk. Fördelen idag är att det är få låtar som inte går att hitta, även om jag kan tycka att en del av charmen med blandband har försvunnit.
Jag vill inte låta som en vinylnostalgiker, även om jag delvis är det, men att få en länk är inte lika spännande som ett plastigt kassettband med tillhörande låtlista med taskig handstil. Fast å andra sida har jag inte ens en bandare att spela upp mina egna gamla plastiga kassetter av märkena Agfa, Denon, Track och Basf.
Track var ett svenskt kassettband som jag minns som ett kvalitetsband och jag har fortfarande flera sådana liggande i lådor. Den svarta designen gjorde att den stack ut bland de flesta mer färgglada banden. Track Tape AB hade ett 30-tal anställda men fick under mitten av 1980-talet vika sig från konkurrensen. De japanska företagen var alltför stora och ekonomiskt gick det inte att tävla med dessa.
Den kanske mest tragiska delen av historien är att grundaren och finansiären, en kvinna från Skåne vars namn jag väljer att inte skriva, begick självmord efter konkursen 1985. Hon var känd som aktiv inom Maharishi Mahesh Yogi:s rörelse för Transcendental Meditation, vilket Beatles och flera andra popstjärnor var under andra hälften av 1960-talet. Rörelsen har fått utstå viss kritik och Beatles påstås ha skrivit låten ”Sexy Sadie” om ledaren Maharishi efter att dom insett att han kanske inte var den dom trodde från början. John Lennon hade velat döpa sången till ”Maharishi” men bandet valde en mer symbolisk titel som anspelade på guruns försök att ragga på Beatles flickvänner och kvinnliga sällskap.
Om jag skulle sätta ihop ett blandband idag skulle inte ”Sexy Sadie” ingå. Dels för att det inte hör till någon av Beatles bättre låtar och dels för att jag just nu känner mig rätt mätt på Beatles. Dom är tillsammans med Depeche Mode, Pet Shop Boys och New Order de band som jag lyssnat allra mest på genom åren. Jag kan visserligen aldrig höra nog av flera låtar dom gjort men när melodierna och harmonierna till slut sitter ingraverade i hjärnbarken behöver i alla fall inte jag höra dom lika ofta.
Fast Beatles har ju gjort världens bästa låt och här är ett klipp där Paul McCartney gör ”A Day in the life” på en konsert i Liverpool sommaren 2008. Yoko Ono sitter i publiken och ser, som väntat, inte alltför glad ut. Men när Paul gör en kupp och byter till en av hennes make Johns mest kända låtar börjar även hon att klappa händerna och skina upp.
Egentligen kan man inte göra ”A Day in the life” utan Lennon. Det är Paul och Johns gemensamma storverk som skapades i en studio och egentligen inte borde fungera live. Paul gör vad han kan och det blir lite ”over the top” och klämkäckt, trots att texten i Lennons inledande parti inte är direkt positiv. Men så är det också Paul McCartney som gör den, och vem annars ska göra den om inte just han?
På 1980-talet skedde en revolution inom serier, ledd av serieskapare som Alan Moore och Frank Miller. ”Watchmen”, ”The Dark Knight Returns” och ”V for Vendetta” banade väg för en ny och mer ”vuxen” (i brist på bättre ord…) form av serier, eller grafiska noveller som man också kan kalla det för. Men där Moore tycker att hans verk bara ska finnas i serieform och vägrar ha sitt namn med i filmversionerna av hans berättelser har Frank Miller gått motsatt väg. Först kom ”Sin City” (2005) som han både medverkade i och fick regicredit för, trots att Robert Rodriguez (med viss hjälp av Tarantino) stod för regin. Nu gör han sin egen tolkning av den klassiska serien ”The Spirit”.
”The Spirit” skapades av Will Eisner på 1940-talet och hör till det bästa inom serier som gjordes då, med en egen stil där action, sex, humor och vemod var några av huvudingredienserna. Will Eisner är en av de främsta och mest hyllade serieskaparna någonsin. Han gick bort 2005, 87 år gammal.
Efter att ha sett trailern till Frank Millers film som baseras på Eisners serie verkar det som om han verkligen gjort en helt egen tolkning. Den visuella stilen påminner mest om ”Sin City” och ”300″, en stiliserad kall värld med femme fatales och överdrivna gester och karaktärer. Det är visserligen inget som skiljer sig markant från de gamla serierna och jag hoppas att det går att hitta mycket av Eisners hjärta och värme i filmen som har premiär den 2:a januari i Sverige.
