The Spirit, vilken besvikelse…

Filmen The Spirit släpps på DVD nu i veckan. Den regisserades av Frank Miller, som gav Batmanserien en enorm vitamininjekton på 1980-talet med sitt epos The Dark Knight Returns. Det är även ligger bakom Sin City, där filmversionen i princip är den grafiska novellen rakt av fast i rörliga bilder. Jag hade ett stort hopp om att The Spirit skulle bli en bra film. Miller har flera gånger vunnit The Will Eisner Award för sina verk och det var serieskaparen Will Eisner som en gång i tiden skapade och tecknade The Spirit och han anses som en av de största genom tiderna inom seriekonsten.

Men var gick det snett? Filmen The Spirit är något av det tråkigaste och mest överspelade jag sett på länge. Om man inte läst förlagan, dvs serien, så förstår man antagligen ingenting av den märkliga handlingen. Och även jag som verkligen gillar The Spirit i tecknad form hade svårt att greppa vad Frank Miller ville säga med sin film. Samuel L. Jackson, som hör till Hollywoods största seriefantaster spelar över å det grövsta.

Musiken låter som hämtad ur Tim Burtons Batmanfilmer, fast det är inte kompositören Danny Elfman som gjort den. Soundtracket har David Newman gjort, som tidigare satt musik till filmversionen av Fantomen (The Phantom, 1997). Sammantaget är The Spirit för mycket av allt, ungefär som über-machorullen 300 av Zack Snyder. Fast den hade ändå en förståelig handling. Det enda positiva jag kan säga om The Spirit är att den är snyggt gjort, allting filmades mot en grön skärm och alla bakgrunder lades på digitalt, något som blir allt vanligare. Men snyggt räcker inte. Undrar vad Will Eisner hade tyckt om att Frank Miller helt misslyckats med att få fram den värme, humor och det djup som hans serie faktiskt hade. En tvättäkta kalkonfilm, tråkigt nog.

Les aventures extraordinaires d’Adele Blanc-Sec

Les Aventures extraordinaires d’Adele Blanc-Sec var samlingsnamnet på några serieäventyr av fransmannen Jacques Tardi som både tecknade och författade de egensinniga historierna. I Sverige gavs det ut sex seriealbum: Adèle och odjuret, Demonen från Eifelltornet, Den galne vetenskapsmannen, Mumiernas återkomst, Salamanderns hemlighet och Monstret i Saint-Martin kanalen. Jag minns än idag hur jag som barn hittade Adèle och odjuret i bokhyllan hos en släkting och drömde mardrömmar om innehållet. Den handlar om hur en förhistorisk flygande dinosaurie (pterodactyl) terroriserar Paris på 1910-talet.

Adèle är en slags anti-hjältinna som nästan aldrig ler och verkar mest cynisk och verkar nästan nonchalant inför alla faror. Hon är betydligt tuffare och mer våghalsig än männen i serien. Hon är författare men får aldrig riktigt chansen att utöva sitt yrke i serien. Hennes efternamn Blanc-Sec betyder “torrt vitt (vin)”. Serieskaparen Tardi har en smått unik berättar- och tecknarstil som är lättsam och till synes enkel men samtidigt oerhört detaljerad, genomtänkt och inspirerande. De tecknade linjerna är inte rena som hos Hergés Tintin utan mer grovhuggna men det bidrar bara till att Adèles äventyr får en brokig och dynamisk stil. Pratbubblorna är stora och formade så att de ska ge ytterligare en dimension till det som sägs, eller skriks…

Mitt eget favoritalbum i serien är Den galne vetenskapsmannen där en stenåldersmänniska återuppväcks och den dramatiska finalen utspelar sig vid Notre Dame. Som en blandning av Jules Verne och Ian Fleming. Och nu ska, äntligen, Adèle bli till film. Luc Besson har i alla fall köpt rättigheterna och en första del i en planerad trilogi ska komma till biograferna 2011, fast det ska nog tas med en nypa salt då det på IMDB.com står att den är ”under bearbetning”. Det betyder oftast att ett manus skrivs eller att det cirkulerar runt bland tänkbara producenter. En gissning är att Besson nöjer sig med att producera eftersom den en gång så lysande regissören inte verkar vilja göra filmer längre. Den i särklass mest passande regissören jag kan tänka mig för projektet är Jean-Pierre Jeunet som gjort fantastiska De förlorade barnens stad och Amélie från Montmartre. När jag såg hans film En långvarig förlovning kom jag att tänka på Adèle då det finns ett par scener som har ungefär samma visuella stil.

Annalisa Ericson & Sveriges svar på Hitchcock

En av våra främsta skådespelerskor genom tiderna heter Annalisa Ericson som är värd att kallas för ikon. Hon fick motta en välförtjänt hedersguldbagge för sina insatser inom filmen 2001. Förutom en rad mångsidiga roller framför kameran med en början som statist (1923) och en egen större roll i Kyss henne (1940) medverkade hon i många revyer, krogshower, pjäser och dansföreställningar. Hon gjorde flera filmer med komikern och skådespelaren Nils Poppe och de två blev som ett radarpar. På 1990-talet var hon med i några sista TV-produktioner vilka blev avslutningen på en mer än 70-årig karriär. Hon firade sin 95-års dag i januari 2008 på biografen Sture i Stockholm.

Om man nu ska våga sig på att dra en jämförelse med Hollywoods filmstjärnor så är Lauren Bacall det namn jag direkt kommer att tänka på. De båda hade i många filmrollen en liknande framtoning av sval elegans och stark närvaro som trängde igenom filmduken. I rollen som Kajsa Hillman i de så kallade Hillman-filmerna, som gjordes 1958-1963, fick Annalisa Ericson vara kyligt cool, smart och självständig. Huvudrollen som privatdetektiven John Hillman gjordes av Karl-Arne Holmsten och dennes tankspridde side-kick Freddy spelades av Nils Hallberg.

Författaren bakom Hillman hette Folke Mellvig som låg bakom många deckare och manus, bl.a. till den kända TV-serien Kullamannen. Karaktären John Hillman dök först upp i Mellvigs böcker och sedan blev det radioteater där den mycket spännande historien Grönt för mord (1957) regisserades av Arne Mattson. Hans mest kända verk är Hon dansade en sommar som var mycket tidigt ute med att visa nakenhet. Mattson har kalltas för Sveriges svar på Alfred Hitchcock och det ligger mycket i det påståendet.

Författaren Folke Mellvig Foto Jarl Ekenryd, SVT Bild

Mattson regisserade alla fem filmerna om Hillman; Damen i svart, Mannekäng i rött, Ryttare i blått, Vita frun och Den gula bilen. Jag har sett alla filmer och de första två som spelades in och fick premiär under samma år, 1958, är de bästa i serien. De skiljer sig mycket från varandra så att det nästan är svårt att se hur de kan vara gjorda så tätt inpå varandra. Damen i svart är en svartvit melankolisk historia med viss Bergman-känsla medan Mannekäng i rött är en färgsprakande Hitchcock-karamell som även påminner om Dario Argentos blodiga thrillers från 1970-talet.

Handlingen i alla Hillman-filmer är ganska rörig och ibland långsökt men dom är underhållande och ganska spännande. Den sista filmen i serien, Den gula bilen, kan undvikas då jag nästan skulle vilja kalla den för kalkonfilm med sin bisarra intrig och bisarra repliker.

Efter Hillman gick Arne Mattson vidare till att regissera filmer som kultrullen Smutsiga fingrar som kom att bli hans sista regiinsats på vita duken. Det är en ganska våldsam och udda film som i USA antagligen hade sorterats under genrebeteckningen ”Sleaze” eller ”Grindhouse”. Tortyr, våldtäkt och en skurk som har en napp i munnen är bara några ingredienser i soppan. Men den är ändå sevärd och intressant som tidsdokument.

Mattson är en av de mest spännande filmskapare vi haft och Annalisa Ericson är en av våra absolut främsta skådespelerskor. Tillsammans gjorde de båda två verkliga klassiker inom svensk thrillerfilm. Det finns en box med alla Hillman-filmerna och det kan om inte annat vara ett julklappstips såhär dagarna före julafton.

The Dark Knight – for your consideration

Det är Oscars-tider i Hollywood. Själva galan – The Academy Awards 2009 – dröjer till den 22 februari men lobbyverksamheten och utskick, promotion och olika slags kampanjer är igång för fullt. En av de mer ovanliga kampanjerna drivs på nätet. The Dark Campaign drivs av människor som vill ge filmen The Dark Knight sitt stöd inför Oscarsgalan och helst av allt se att den vinner priset för bästa film.

Man menar att om så sker blir det en historisk händelse; den första serietidningsbaserade filmen som vinner det kanske viktigaste filmpriset som delas ut årligen. Jag tror faktiskt att filmen har en chans, framförallt i kategorierna bästa biroll där Heath Ledger redan fått flera priser samt en Golden Globe-nominering, vilket i sig brukar vara en fingervisning inför den ännu mer prestigefyllda Oscarsstatyetten. Om Sagan om konungens återkomst kunde vinna för bästa film och en hel hög med statyetter tror jag att The Dark Knight har en chans. Det är visserligen två vitt skilda filmer och Tolkien-tolkningen av regissören Peter Jackson är ett mästerverk.

The Dark Knight är den bästa serietidningsbaserade filmen i mitt tycke även om det finns flera riktigt bra filmer i genren som tar seriemediet så seriöst som ett seriefan kan begära, istället för att som i Daredevil göra låtsastuff löjlig B-action. Andra filmer som lyckats med att överföra serier till vita duken är Spider-Man 1 & 2, Iron Man, Sin City, X-Men 1, 2 & 3, Batman Begins, Road to Perdition (bygger faktiskt på en serie) och klassikerna Superman & Superman II (The Donner cut -versionen). Listan på filmer som misslyckats och blivit usla kan göras mycket längre.

Men The Dark Knight tog saker och ting ett steg längre genom att t.ex. inspireras av filmer som Michael Manns grymma Heat och inte för en stund tänkte man på att använda filmen som ett sätt att kränga leksaksfigurer eller rikta sig till en yngre publik. Visst krängs det prylar i samband med filmen med det är ingen film för barn, tvärtom har den skrämt upp flera yngre vilket ledde till rubriker och klagomål i bl.a. England.

Efter framgången med föregångaren Batman Begins, där regissören Christopher Nolan lyckades vinna över Batmanfansen på sin sida redan innan filmen haft premiär, fick han antagligen rätt fria händer med den efterlängtade uppföljaren. Filmen släpptes på DVD och Blue-Ray nyligen och har redan sålts i flera miljoner exemplar och förväntas bli den näst mest framgångsrika filmen efter Titanic. Om den inte redan är det, dessutom återkommer den på amerikanska biografer under nästa år – vilket är ovanligt, men det visar på vilken efterfrågan det finns. Filmen har blivit en extremt stor succé i sådana nivåer som nog få ens hade kunnat gissa.

Om The Dark Knight får några Oscarsnomineringar återstår att se. Om gänget bakom The Dark Campaign kan påverka juryn och akademien är kanske tveksamt. Att så många redan hyllat den, sett den och på olika sett stöttat den känns kanske tillräckligt för de inblandade. De och själva filmen har faktiskt ingenting kvar att bevisa.

http://www.darkcampaign.com/

Första spåret på soundtracket till The Dark Knight – Why so serious? En uppvisning i minimalism av den annars så bombastiske Hans Zimmer som var huvudansvarig kompositör för Jokerns tema.

Tre kommande filmer att se fram emot

Förutom Watchmen, Män som hatar kvinnor och Kenny Begins – som jag nog kommer skriva lite mer om framöver – är detta tre rullar jag väntar på.

• The Wrestler - Ok, den har bara visats på Stockholms filmfestival i Sverige och den hade jag inte möjlighet att gå på i år. Större biopremiär får filme den 6:e februari 2009.

• Man on wire – Historien om en man som på mitten av 1970-talet drömmer om att gå på lina mellan World Trade Center. Och gjorde det. Verkar tyvärr bara få DVD-premiär i Sverige.

• The Curious Case of Benjamin Button – En av mina favoritregissörer, David Fincher, låter Brad Pitt åldras. Baklänges. Premiär 16 januari 2009.

En modern äventyrsfilm i den gamla skolan

Såhär på luciadagen kan det kanske passa med ett filmtips inför julhelgen.

Greven av Monte Cristo av Alexandre Dumas (den äldre) är en av världens mest kända, älskade och lästa äventyrsromaner. Den har utkommit i många upplagor, vissa nedkortade då originalversionen är en riktigt lång historia. När denna klassiker gjordes till film 2002 ändrade manusförfattaren Jay Wolpert en hel del av handlingen, även om kärnan och grundhistorien finns kvar. Att försöka få med allt som ryms i boken skulle ha varit nästintill omöjligt och Wolpert tillförde också en del intressanta ingredienser och actionscener. Men ändå tillåts scenerna att få ta tid på sig och det känns aldrig forcerat eller stressat.

Skådespelarna Guy Pearce och James Caviezel

Filmen regisserades av Kevin Reynolds som även gjorde den omtalade Waterworld med Kevin Costner, en film som har fått ett rykte om sig att vara en flopp vilket den egentligen inte blev. Visst, den kostade 175 miljoner dollar att spela in – en av de dyraste filmerna någonsin – men den gick inte back ekonomiskt även om vinsten blev mycket mindre än man hoppats på.

Fast där Waterworld är fånig, barnslig och lider av ett Mad Max-komplex så är Greven av Monte Cristo en välgjord och spännande äventyrsfilm av en typ som knappast görs längre. Tyvärr. Här finns intriger, kärlek, fäktningsdueller och påkostade miljöer. Filmmusiken av Edward Shearmur påminner om den som kan höras i gamla klassiker som Robin Hoods äventyr och Skattkammarön.

Inget hade förstås varit möjligt utan Alexandre Dumas fantastiska bok och man har lyckats mejsla fram karaktärerna så att man får en känsla för dom och deras motiv. Mest av allt är det en hämndhistoria där huvudpersonen Edmond Dantès blir oskyldigt inlåst i fängelseslottet If och efter 14 år lyckas fly. Efter flykten hittar han en enorm skatt och utger sig för att vara just Greven från Monte Cristo och med sin knivskarpa hjärna, rikedom och ett hämndbegär som styr allt han gör ger han sig ut efter de som satte dit honom.

Skådespelarna är mycket väl valda, framförallt skiner James ”Jim” Caviezel i huvudrollen som Dantés. Caviezel är mest känd för sin roll som Jesus i Mel Gibsons omdiskuterade och våldsamma The Passion of the Christ. Även som Greven av Monte Cristo blir han piskad, fängslad och även utseendet blir efter några år i en cell Jesus-liknande med långt hår och skägg. Kanske spelade hans rolltolking av den hämndlystne greven in när Mel Gibson sökte den som skulle kunna göra huvudrollen i The Passion.

Greven av Monte Cristo är en modern äventyrsfilm som vågade blicka bakåt mot genrens största filmer och inspireras. Dessutom väjer den sig för att anpassa sig för mycket till en nutida MTV-skadad publik.

Touchstone Pictures/Spyglass Entertainment

Jet, Jason, Sly och Dolph

Just nu håller Sylvester Stallone på att spela in sin femte Rambo-film, trots att han tänkte lägga kniven på hyllan efter den framgångsrika fjärde filmen om hans näst mest kände karaktär; ”Rambo” som kom häromåret.

Den första Rambo-filmen är en stämningsfull film med en portion Vietnamnkrigs-kritik och en gråtande(!) Stallone lyckas göra sin krigsmaskin till människa en smula mänsklig. Del två och tre är trötta, cyniska filmer som kan undvikas. I den senaste filmen lyckas den åldrade Stallone återigen att ge Rambo någon slags värdighet även om helheten är riktigt blodig och känslokall – även om det påstods vara avsiktligt för att belysa brutaliteterna som pågår i Burma.

När han kramat ur det sista ur karaktären med Rambo V under 2009 ger han sig i kast med att regissera en film som går under arbetsnamnet ”The Expendables” och rollistan är inget annat än en uppvisning i actionskådespelare. Eller vad sägs om följande casting:

Jet Li
Jason Statham
Dolph Lundgren
Sylvester Stallone

Två gamla veteraner, en av asiens absolut största och skickligaste kampsportstjärnor plus englands näst största actionhjälte just nu efter Daniel Craig. Det är ingen dålig lista, om den nu visar sig hålla ända in i mål. Det är absolut ingen garanti för en bra film men jag blir ändå nyfiken på vad det kan bli av den här mixen skådespelare där Rocky/Rambo ska regissera alla samt sig själv.

Handlingen i filmen beskrivs såhär på IMDB:

”A team of mercenaries head to South America on a mission to overthrow a dictator.”

Ja, vad säger man. Om man skulle skicka ett gäng på ett självmordsuppdrag skulle det väl vara dessa fyra herrar. Rollistan kommer att fyllas på så mina rekommendationer är att plocka med Chuck Norris och Jean-Claude Van Damme också för att gå hela vägen…

Stallone. Foto från ETonline.com