Det var ett tag sen. Och det tar antagligen ett tag tills jag skriver igen, men eftersom jag märker att jag har läsare så skulle det vara synd att lägga ner bloggen. Jag har bara inte kommit mig för med att skriva….
Det kanske inte har undgått någon som är intresserad av populärkultur att the Beatles kommer att bli högaktuella igen under hösten. Bandet, som jag personligen håller som världens i särklass bästa band genom tiderna, kommer äntligen med sina skivor i remastrade versioner. De tidigare utgivningarna på CD var inte särskilt lyckade, särskilt inte om man jämför med den senare utgåvan ”1″ (One) eller nyutgåvan av soundtracket till filmen ”Yellow Submarine” där ljudet var så mycket bättre och dynamiskt.
Att det råkar ske i samband med att TV-spelet ”Beatles Rock Band” är ingen slump, men planerna på nya utgåvor av Beatles samtliga album har funnits flera år och den nya mixningen har sedan länge varit klar. Nu behöver knappast dessa fyra herrar någon närmare presentation eller marknadsföring när de släpper nytt material, ej heller påfyllning i kassakistorna, men att hösten kommer att tillhöra Beatles känns bara kul. Pauls och Ringos ansikten kommer antagligen att dyka upp överallt.
Jag ser särkilt mycket fram emot den nya mixen av en av mina absoluta favoritskivor, ”Abbey Road”.
Dagens nya upptäckt är ett band från Australien som heter Midnight Juggernauts. Dom låter som en blandning mellan Electric Light Orchestra, Beach Boys och Daft Punk!
Dom har släppt ett album, Dystopia, för ca två år sedan och sägs hålla på med ett nytt. Jag hoppas få höra mer från det här bandet, det här är ju riktigt bra. Hela albumet finns hos Spotify för den som vill lyssna, och här är två sköna videor:
Norrmännen Svein Berge och Torbjørn Brundtland i bandet Röyksopp har tre album bakom sig under sin drygt 10 år långa karriär, plus en liveskiva. Nu har dom precis släppt ”Junior” som i mitt tycke är det bästa dom gjort och då har dom andra plattorna verkligen inte varit dåliga, tvärtom.
Röyksopp. Norskt hopp.
Hur jag än försöker kan jag inte få albumets andra spår ”The Girl and the Robot”, där Robyn sjunger, ur mitt huvud. En hejdlöst electrosvängande poplåt med en melodi som är helt fantastisk. Hela ”Junior” är rakt igenom bland det bästa jag hört i år och det jag främst kommer på att jämföra med är Kleerups hyllade debut från förra året. Robyn och Lykke Lis sång finns med på båda och man kan undra vem som inspirerat vem ibland.
Det går att tjuvlyssna på ”The Girl and the Robot” här, fast singeln släpps inte förrän i slutet av maj tillsammans med en. antagligen genialisk, video.
Jag började i gymnasiet 1991 och den musik jag lyssnade mest på var svensk pop, eller indie som man gärna kallade den. Popgrupper med larmiga gitarrer som ofta låg på mindre skivbolag och som mest stirrade på sina egna skor när dom stod på scenen. Det gjorde en mängd fantastiska låtar av dom här banden och än idag kan jag inte riktig hitta någon motsvarighet till band som Popsicle, Wannadies, Cardigans, Eggstone, Brainpool och Atomic Swing.
Popsicle's finest hour: Lacquer (1992)
Visst spelar nostalgikänslorna en viss roll i den åsikten, men det var något mer som jag inte kan sätta fingret på… Till slut handlar det väl helt enkelt om att det gjordes en satans massa bra musik då, musik som inte var påverkad av stora skivbolag och där banden tillät sig att experimentera men ändå fick ge ut skivor. Det händer nästan inte idag.
Popsicle är det band som ligger mig varmast om hjärtat, ett band som inte släppte ifrån sig en enda medioker låt och med sin debutfullängdare ”Lacquer” gjorde dom en av de bästa och mest helgjutna album som någonsin gjort i Sverige. Inte bra ”för att vara svenskt” utan bara bra, fyllt med fantastiska popkarameller inbäddade i Rickenbackergitarrer. Jag såg dom några gånger live och minns framförallt en spelning på ett kallt torg 1994 där dom körde den fantastiska låten ”Sandy” med ett sånt driv att trummisen PA Wikander nästan hade ihjäl sitt trumset. Sen var jag på deras sista konsert och avskedsspelning på Cirkus i Stockholm för några år sedan. Dom lät bättre än någonsin och publiken var lyrisk, jag likaså.
Här är några favoritlåtar ur den stora svenska popskatten från tiden då det begav sig:
Popsicle – Undulate
Atomic Swing – Panicburgh City
Brainpool – Our Own Revolution (tyvärr finns ingen video)
Geraldine – Glasvegas
Jag kan inget annat göra än att stämma in i hyllningskörerna. Det här en blivande klassiker. The Jesus and Mary Chain borde vara stolta och socialtjänsten har fått en egen nationalsång.
Ladyhawke – Paris is burning Fantastiska Ladyhawke gjorde årets mest helgjutna album och även en av årets bästa låtar.
Cut Copy – Out there on the ice
Inte släppt som singel men bäst på deras senaste album ”In Ghost Colours”
Håkan Hellström – För en lång, lång tid
Saxofondrivet med Håkan. Det kan inte bli annat än bra. En låt som växer.
Beyonce – Halo Effektiv & dyr poppig RnB.
Coldplay – Viva la vida Gitarrhjälten Joe Satriani blev sur och anklagade stadiumrockarna för plagiat. Låten är uppblåst som en ballong men ändå återhållen och jag kan inte låta bli att tycka om den.
Doleful Lions – Magic without tears Doldisar från Illinois som gör psykedelisk proggpop och förtjänar en större publik. På den här låten som släpptes som singel i år förvandlas dom till ett ungt New Order.
Kleerup feat. Tityo -Longing for lullabies Albumets zenith är såklart ”With every heartbeat”, som släpptes som singel 2007 och därför inte finns med på den här listan. Men den här andra singeln är en snygg och nästan meditativ electro-ballad.
Justice – DVNO Genialt svängig sak som gör min längtan efter något nytt från Daft Punk lite lättare att hantera. Genial video också.
Jag kom att tänka på blandbandet idag när jag hörde en låt på radio som jag för första gången hörde någon gång på 1980-talet från just ett blandband.
Blandbandets tid är kanske förbi men att sätta ihop låtlistor och dela med sig till vänner och bekanta är lite för kul och intressant för att dö ut som företeelse. Det finns alltid fler låtar att upptäcka och några artister skulle jag kanske inte hittat om inte det vore för att en vän eller släkting gjort ett blandband åt mig.
Nu gör man listor i Winamp eller i olika webbradio-kanalers bibliotek och delar med sig av en länk. Fördelen idag är att det är få låtar som inte går att hitta, även om jag kan tycka att en del av charmen med blandband har försvunnit.
Jag vill inte låta som en vinylnostalgiker, även om jag delvis är det, men att få en länk är inte lika spännande som ett plastigt kassettband med tillhörande låtlista med taskig handstil. Fast å andra sida har jag inte ens en bandare att spela upp mina egna gamla plastiga kassetter av märkena Agfa, Denon, Track och Basf.
Track var ett svenskt kassettband som jag minns som ett kvalitetsband och jag har fortfarande flera sådana liggande i lådor. Den svarta designen gjorde att den stack ut bland de flesta mer färgglada banden. Track Tape AB hade ett 30-tal anställda men fick under mitten av 1980-talet vika sig från konkurrensen. De japanska företagen var alltför stora och ekonomiskt gick det inte att tävla med dessa.
Den kanske mest tragiska delen av historien är att grundaren och finansiären, en kvinna från Skåne vars namn jag väljer att inte skriva, begick självmord efter konkursen 1985. Hon var känd som aktiv inom Maharishi Mahesh Yogi:s rörelse för Transcendental Meditation, vilket Beatles och flera andra popstjärnor var under andra hälften av 1960-talet. Rörelsen har fått utstå viss kritik och Beatles påstås ha skrivit låten ”Sexy Sadie” om ledaren Maharishi efter att dom insett att han kanske inte var den dom trodde från början. John Lennon hade velat döpa sången till ”Maharishi” men bandet valde en mer symbolisk titel som anspelade på guruns försök att ragga på Beatles flickvänner och kvinnliga sällskap.
Om jag skulle sätta ihop ett blandband idag skulle inte ”Sexy Sadie” ingå. Dels för att det inte hör till någon av Beatles bättre låtar och dels för att jag just nu känner mig rätt mätt på Beatles. Dom är tillsammans med Depeche Mode, Pet Shop Boys och New Order de band som jag lyssnat allra mest på genom åren. Jag kan visserligen aldrig höra nog av flera låtar dom gjort men när melodierna och harmonierna till slut sitter ingraverade i hjärnbarken behöver i alla fall inte jag höra dom lika ofta.
Fast Beatles har ju gjort världens bästa låt och här är ett klipp där Paul McCartney gör ”A Day in the life” på en konsert i Liverpool sommaren 2008. Yoko Ono sitter i publiken och ser, som väntat, inte alltför glad ut. Men när Paul gör en kupp och byter till en av hennes make Johns mest kända låtar börjar även hon att klappa händerna och skina upp.
Egentligen kan man inte göra ”A Day in the life” utan Lennon. Det är Paul och Johns gemensamma storverk som skapades i en studio och egentligen inte borde fungera live. Paul gör vad han kan och det blir lite ”over the top” och klämkäckt, trots att texten i Lennons inledande parti inte är direkt positiv. Men så är det också Paul McCartney som gör den, och vem annars ska göra den om inte just han?
Han har influerat och inspirerat artister som David Bowie, Pulp, Radiohead, Marc Almond och Divine Comedy. Han började som tonårsidol sjungandes lättsmälta effektiva popkarameller. Idag gör han experimentell musik med ovanliga instrument som t.ex. en köttbit. Hans namn är Scott Walker.
Scott Walker (eller Scott Engel som han egentligen heter) föddes i delstaten Ohio i USA 1943. Efter att ha lanserats som tonårsidol i slutet av 1950-talet hankade han sig fram som basist vid studioinspelningar för andra artister. I mitten av 1960-talet blev han medlem i trion The Walker Brothers som hade enorma framgångar i främst England med storslagna bombastiska låtar som ”Make it easy on yourself” och ”The sun ain’t gonna shine anymore”. Scott bidrog med några låtar till gruppens andra och tredje album och dom sticker verkligen ut med sitt egensinne och starka texter. Gruppen upplöstes efter ca tre år tillsammans och den nu 25-årige leadsångaren gav sig ut på egna äventyr, bland annat genom att studera körsång i ett kloster och låta sig inspireras av Ingmar Bergmans filmer och instrumental musik.
På bara tre år, 1967-1969, släppte Scott Walker fyra album med de smått geniala titlarna ”Scott”, ”Scott 2″, ”Scott 3″ och ”Scott 4″. Alla dessa skivor är inget mindre än mästerverk, framförallt hans debutskiva som jag håller som en av mina absoluta favoritskivor alla kategorier. ”Scott 4″ anses av många vara hans allra bästa album även om den blev ett kommersiellt misslyckande till skillnad från de tre andra albumen som alla sålde väldigt bra. Fyran var också den enda skiva där han komponerade all musik och skrev all text själv, på de andra tolkar han många andras låtar – framförallt Jacques Brel. Scott var en riktig crooner med sin själfulla djupa röst som hade varit perfekt i en egen show i Las Vegas, sittandes på en barstol i stålkastarljuset. Men han gick sin egen väg.
Efter hans fyra klassiska album släpptes en rad mer eller mindre, i jämförelse, ointressanta album där han bara gör covers. ””Til the Band Comes In” (1970) har vissa höjdpunkter men rymmer inte alls lika mycket kreativitet. Efter en återförening med The Walker Brothers och hitlåten ”No Regrets” fortsatte Scott att utforska musikens gränser. Hans musik och album blev allt mer experimentella till sin form, harmonierna sticker i öronen och melodier bryts upp i fragment. Han drog sig allt mer tillbaka från rampljuset och kom att bli en av musikhistoriens mest hemlighetsfulla personer, släppte skivor med 7-10 års mellanrum och gjorde musik till film och dansföreställningar.
2006 bröts tystnaden då filmen ”Scott Walker: 30 century man” släpptes. Den var väldigt svår att få tag på men jag lyckades beställa den från England. Filmen producerades av självaste David Bowie som tillsammans med flera andra musiker berättar om Scotts musik och den påverkan han haft på deras eget skapande. Scott själv låter sig intervjuas och man får även se när han gör den omtalade inspelningen där en köttbit används som rytminstrument. Den är väl värd att se om man vill få en inblick i hans karriär och musik. För mig är han en av de allra främsta artisterna under 1960-talet och hans musikaliska arv lever vidare. Scott är idag i pensionsåldern och bor sedan många åri England och förhoppningsvis släpper han ännu en skiva inom 7-10 år.
Här sjunger Scott en låt från sin egen debutskiva; ”When Joanna loved me”.
