Igår var jag på den skäggige fransmannen Sébastien Telliers konsert på Debaser Medis. Den nystartade liveprogrammet Popcirkus, som sänds i SVT, gjordes innan den stora spelningen började men Tellier fick göra sina tre mest kända låtar under direktsändningen. ”Kilometer”, vackra ”La Ritournelle” och Eurovision Song Contest-bidraget från 2008; ”Divine”.
Tellier och 50% av Daft Punk.
Tellier har samarbetat med de franska grupperna Air och Daft Punk sedan debutalbumet som kom 2001. Det hörs på hans sound som är en blandning av rock, fransk pianopop och electro med en stark doft av sent 1970-tal. Scenen på Debaser var snyggt dekorerade med en lysrörsvägg i de franska färgerna blått, vitt och rött. Stundtals kändes det som en konsert som skulle ha kunnat ha utspelats 1983 med tanke på scenbilden, hur musiken lät och bandets klädstil. Mycket snyggt alltså.
Sébastien bjöd verkligen på sig själv, halsade två flaskor vin samtidigt (!) och mellansnacket trotsar all beskrivning. Han flummade iväg totalt till publikens förtjusning, även om vissa muttrade något om ”är detta vad jag betalat inträde för att höra?”. Men efter en något trög start på spelningen tog den verkligen fart och var en ren njutning för oss som gillar fransk elektroniskt laddad pop.
Jaha. Så kommer dom alltså till Sverige och spelar. Glasvegas, det skotska bandet som gjorde 2008 års absolut bästa låt – Geraldine. Dom som ingjöt nytt hopp i en ganska sömning rockscen och på bara ca ett halvt år lyckas bygga upp en stor fanskara. Biljetterna tog slut på minuter och jag blev såklart utan. Dom går redan för stora summor på vissa säljsajter men jag skulle aldrig betala ockerpriser för att se en artist, det ska inte behöva gå till så. Men det är väl den bittra verkligheten, och svartabörsbiljetter har diskuterats rätt livligt i media. Glasvegas lär jag missa, tråkigt nog. Hade gärna fått skråla med i Geraldine…
Dressed in black again. Glasvegas.
Och Guldbaggegalan ägde rum igår, måndag 12:e januari. Det var en av de bättre sändningarna jag sett av galan, trots några små om än mänskliga misstag som hör direktsändningar till. Priserna hamnade ungefär rätt tycker jag, särskilt kul var att man valde att belysa musikern och kompositören Matti Byes insats med filmmusiken till Maria Larssons eviga ögonblick! Synd samtidigt att det inte finns en filmmusikkategori, likaså en för scenografi. Men det görs ju inte så mycket filmer som får stor spridning så det är delvis ett resultat av det filmklimat som råder i Sverige. Får hoppas att det förändras och 2008 var överlag ett ganska bra svenskt filmår. Hoppas att 2009 inte blir en tillbakagång.
Grammisgalan gick av stapeln igår och Kleerup samt Anna Ternheim vann flest priser, välförtjänt tycker jag själv. Jag satt i publiken och det var intressant att se hur TV-sändningen gick till och vad som hände när kamerorna inte var påslagna.
Håkan fick en Grammis. Foto: Stefan Forsell/Expressen
Livespelningarna under galan var imponerande tycker jag, det kanske inte gick fram i TV:n men det var en upplevelse på plats, framförallt Timo Räisänen och In Flames som gjorde ett tungt nummer tillsammans. Robyn gör alltid bra framträdanden, A Camp likaså. Takida och E.M.D. (som kanske inte är min kopp te) gjorde varsitt proffsigt USA-doftande framträdande.
Idag uppdagades det att polisen gjort mindre ”razzior” och drogtester av artister, vilket var en nyhet för mig som inte märkte något av detta. Jag tänker inte gå in på den saken närmare även om jag såklart har en åsikt om det. Det blev i vilket fall många välförtjänta priser även om jag inte alltid tycker att dom hamnade hos mina egna favoriter. Många frågade sig varför Takidas enormt populära låt Curly Sue inte var nominerad till årets låt, efter att ha slagit rekord på Trackslistan genom att stanna kvar där hela 49 veckor! Det något trista svaret är att den utkom som singel i oktober 2007 och därför inte räknades in bland nomineringarna.
Sammantaget kan jag säga att Grammisgalan var kul för artistframträdandena som var bättre på plats än i TV, men i övrigt så var det rätt ointressant att se programledarna och reklampauserna fylldes inte av någonting. En del underhållande tacktal och presentationer av nomineringar/priser blev det som vanligt, artisterna sitter på plats ungefär tre timmar innan TV-sändningen börjar och då hinns det med att festas en del.
Jag har fått känna på dengamla klassiska versionen av en Grammis en gång. Den var ganska snygg på ett retro-aktigt sätt, får mig att tänka på 1970-talets design av någon anledning. Idag är designen helt annorlunda, som Håkan Hellström nämnde i sitt tal, den ser ut som en fallossymbol i glas.
Jag gick inte på många spelningar i år, tyvärr, men det här var för mig årets två konsertupplevelser. Av vitt skilda slag:
Kiss på Stadion 30 maj
Det var faktiskt första gången jag såg dessa sminkade legender (nåja, två legender och två kompmusiker…) live och det är inget jag ångrar. Mycket av allt och en av de läckraste scenshowerna jag någonsin sett. Paul var lite sliten och stämbanden har väl sett bättre dagar även om han har mycket kvar av sin rockröst. Jag är inte något stort Kiss-fan och har inte ens funderat på att gå med i Kiss Army men Destroyer var ett av 1970-talets bästa rockalbum i min bok. Jag fick höra Detroit Rock City live och bara det var värt biljettpriset.
John Williams filmmusik
Kungliga filharmonikerna bjöd på filmmusikklassiker av den amerikanske kompositören John Williams, som gjort musiken till nästan alla Spielberg-rullar som gjorts. Indiana Jones-temat och andra lätt igenkända melodier ljöd ut över Filadelfiakyrkan. Största ögonblicken för en filmmusiknörd som mig själv var när ledmotivet från Superman-filmerna spelades i en så mäktig version att jag nästan trodde att en människa faktiskt kan flyga.
Hedersomnämnanden:
Håkan Hellström på fryshuset, men jag har sett honom bättre även om ”Kärleken är ett brev skickat tusen gånger” kanske var årets vackraste konsertögonblick.
M83 på Debaser. En elektronisk wall of sound där jag bara kunde identifiera en enda låt i en ändlös mangeleufori; vackra ”Don’t save us from the flames”.
Franske synthgiganten Jean-Michel Jarre ger sig ut på en lång världsturné 2009-2010. Han gör tre spelningar i Sverige i vår; Malmö 11:e, Göteborg 12:e och Stockholm 14:e maj. Han var här senast i april i år och gången innan det var 1997 då jag såg honom inta Globens scen.
Det är inte i själva Globen som han ska spela när han kommer till Stockholm utan det blir på Hovet men det blir säkert en upplevelse för de redan frälsta. Tyvärr har han inte släppt ifrån sig någon minnesvärd musik de senaste tio åren. Den senaste skivan Teo & Tea var hans i särklass sämsta och mest oinspirerade album någonsin. En gång i tiden var han en sann pionjär och stor förebild för många som gjorde elektronisk musik.
Hans extremt påkostade och stora scenshower har bidragit till hans framgångar och han var tidigt ute med att samla en stor publik runt monument, berömda byggnader eller hela stadskärnor och göra sina konserter där. Han slog världsrekord i antal besökare för andra gången när han spelade i Moskva på 1990-talet och drog ca 3,5 miljoner människor till sin show.
En av de mest spektakulära inslagen i showen brukar vara när han spelar på en laserharpa där det avges en ton när man med handen bryter av laserstrålen. Han inledde konserten i Globen 1997 med att låta just laserharpan breda ut sig över scenen och jag ska erkänna att jag fick gåshud, som den gamla synthfantast jag är. Sen var delar av den konserten seg och rentav tråkig även om det fanns några ljuspunkter, särskilt när han spelade sina gamla klassiker från sent 1970-tal. Applåderna och inropskörerna efteråt fick Globen att skaka som om det hade varit hockey-VM.
Den konsertturné som Jarre var ute på i år var en nedskalad variant där han ville återgå till sina rötter från 1970-talets franska musikscen. Den kommande World Arena Tour 2009/2010 ska enligt pressreleasen bli i mycket större skala med ljusshower, laser och videoprojektioner. Långt ifrån avskalat och intimt alltså.
Jarre är son till en av europas största filmmusikkompositörer Maurice Jarre (Doktor Zhivago, Lawrence av Arabien, Döda poeters sällskap) och den unge Jean-Michel började redan i mitten av 1960-talet att experimentera med bandspelare och de första syntharna för att göra egen musik. Hans första singel kom 1971 och floppade stort. Under några år försörjde han sig istället på att göra reklammusik och skriva texter och musik till etablerade artister som fantastiska och undersköna FrançoiseHardy.
Hans genombrott som soloartist kom 1976 när han fick släppa ett album på ett större skivbolag. Oxygène var något av en revolution för den elektroniska musiken. Kraftwerk var visserligen ännu mer visionärer men Jarres skivor var mer kommersiella och skivan sålde i hela 15 miljoner exemplar! Hans musik lät som få andras och var väldigt futuristisk, välproducerad och håller förvånansvärt bra även idag.
Jarre fortsatte att släppa ifrån sig intressant elektronisk musik och göra allt större konserter. På 1990-talet började hans skivor att tappa känslan även om det alltid fanns minst ett riktigt bra spår på alla. Men under 2000-talet har han inte gjort någonting musikaliskt som kan mäta sig med det han redan gjort. I år fyllde han 60 år och är gift med den franska skådespelerskan Anne Parillaud (som spelar Nikita i Luc Bessons film). Han verkar gilla skådespelerskor för han var gift med Charlotte Rampling (Nattportiern) i nästan 20 år och sen förlovade han sig med Isabelle Adjani (Drottning Margot).
I maj spelar han alltså tre gånger i Sverige. Biljetterna är dyra men för den som vill få en synth- och laserindränkt show som är lite för mycket av allt kanske det kan vara värt det. Det är antagligen sista chansen att se honom spela här i större skala. Sen tror jag att han trappar ner och lutar sig tillbaka. Hans arv inom elektronikmusiken kommer att leva kvar länge till och hans första skivor är tidlösa.
