Mest sedda filmerna på bio i Sverige

Aftonbladet publicerar idag en lista på de filmer som setts av flest besökare på biografer i Sverige. Detta gör man i samband med att Mamma Mia har tagit sig in på en hedrande tiondeplats på listan.

http://www.aftonbladet.se/nojesbladet/article4114840.ab

1. Djungelboken (1968), 4,9 milj besökare
2. Sound of music (1965), 3,4 miljoner
3. Hon dansade en sommar (1951), 2,8 miljoner
4. Änglar, finns dom? (1961), 2,7 miljoner
5. Sällskapsresan (1980), 2,5 miljoner
6. Goldfinger (1965), 2,3 miljoner
7. Titanic (1997), 2,16 miljoner
8. Borta med vinden (1939), 2 miljoner
9. Sagan om ringen (2001), 1,946 miljoner
10. Mamma mia! (2008), 1,9 miljoner

Av den här listan att döma kan man se att det är mycket bra filmer som dragit folk till biograferna genom åren. Att Goldfinger ligger med på listan gör mig extra glad då det är en personlig favorit bland Bondrullarna (de andra är Casino Royale, Dr. No och The Living Daylights).

Det är faktiskt inte en enda dålig film med när jag tänker efter. Man kan anta att Hon dansade en sommar lockade folk delvis på grund av att den visade nakenhet vilket inga andra biofilmer vid den tiden (1951) gjorde.

copyright Disney

Att Djungelboken ligger etta med nästan 5 miljoner besökare var en nyhet för mig och gör mig förvånad. Det är långt ifrån den bästa film som Disney gjort och senare års animerade storverk som Ratatouille är miltals bättre.  Men det är en annan värld nu, en annan biografkultur.

Antagligen får vi aldrig se sådana här publiksiffror igen, även om Mamma Mia lockat så många så torde två miljoner biobesök och mer vara svårslaget. Många stannar hemma och ser på film eller laddar hem direkt till datorn, lagligt eller icke lagligt. Fast inget slår ju en riktigt bra film på en stor bioduk, vilket Mamma Mia är ett bevis på. Det är en riktig glädespridare till film och gjord med ett stort hjärta.

Annalisa Ericson & Sveriges svar på Hitchcock

En av våra främsta skådespelerskor genom tiderna heter Annalisa Ericson som är värd att kallas för ikon. Hon fick motta en välförtjänt hedersguldbagge för sina insatser inom filmen 2001. Förutom en rad mångsidiga roller framför kameran med en början som statist (1923) och en egen större roll i Kyss henne (1940) medverkade hon i många revyer, krogshower, pjäser och dansföreställningar. Hon gjorde flera filmer med komikern och skådespelaren Nils Poppe och de två blev som ett radarpar. På 1990-talet var hon med i några sista TV-produktioner vilka blev avslutningen på en mer än 70-årig karriär. Hon firade sin 95-års dag i januari 2008 på biografen Sture i Stockholm.

Om man nu ska våga sig på att dra en jämförelse med Hollywoods filmstjärnor så är Lauren Bacall det namn jag direkt kommer att tänka på. De båda hade i många filmrollen en liknande framtoning av sval elegans och stark närvaro som trängde igenom filmduken. I rollen som Kajsa Hillman i de så kallade Hillman-filmerna, som gjordes 1958-1963, fick Annalisa Ericson vara kyligt cool, smart och självständig. Huvudrollen som privatdetektiven John Hillman gjordes av Karl-Arne Holmsten och dennes tankspridde side-kick Freddy spelades av Nils Hallberg.

Författaren bakom Hillman hette Folke Mellvig som låg bakom många deckare och manus, bl.a. till den kända TV-serien Kullamannen. Karaktären John Hillman dök först upp i Mellvigs böcker och sedan blev det radioteater där den mycket spännande historien Grönt för mord (1957) regisserades av Arne Mattson. Hans mest kända verk är Hon dansade en sommar som var mycket tidigt ute med att visa nakenhet. Mattson har kalltas för Sveriges svar på Alfred Hitchcock och det ligger mycket i det påståendet.

Författaren Folke Mellvig Foto Jarl Ekenryd, SVT Bild

Mattson regisserade alla fem filmerna om Hillman; Damen i svart, Mannekäng i rött, Ryttare i blått, Vita frun och Den gula bilen. Jag har sett alla filmer och de första två som spelades in och fick premiär under samma år, 1958, är de bästa i serien. De skiljer sig mycket från varandra så att det nästan är svårt att se hur de kan vara gjorda så tätt inpå varandra. Damen i svart är en svartvit melankolisk historia med viss Bergman-känsla medan Mannekäng i rött är en färgsprakande Hitchcock-karamell som även påminner om Dario Argentos blodiga thrillers från 1970-talet.

Handlingen i alla Hillman-filmer är ganska rörig och ibland långsökt men dom är underhållande och ganska spännande. Den sista filmen i serien, Den gula bilen, kan undvikas då jag nästan skulle vilja kalla den för kalkonfilm med sin bisarra intrig och bisarra repliker.

Efter Hillman gick Arne Mattson vidare till att regissera filmer som kultrullen Smutsiga fingrar som kom att bli hans sista regiinsats på vita duken. Det är en ganska våldsam och udda film som i USA antagligen hade sorterats under genrebeteckningen ”Sleaze” eller ”Grindhouse”. Tortyr, våldtäkt och en skurk som har en napp i munnen är bara några ingredienser i soppan. Men den är ändå sevärd och intressant som tidsdokument.

Mattson är en av de mest spännande filmskapare vi haft och Annalisa Ericson är en av våra absolut främsta skådespelerskor. Tillsammans gjorde de båda två verkliga klassiker inom svensk thrillerfilm. Det finns en box med alla Hillman-filmerna och det kan om inte annat vara ett julklappstips såhär dagarna före julafton.

En modern äventyrsfilm i den gamla skolan

Såhär på luciadagen kan det kanske passa med ett filmtips inför julhelgen.

Greven av Monte Cristo av Alexandre Dumas (den äldre) är en av världens mest kända, älskade och lästa äventyrsromaner. Den har utkommit i många upplagor, vissa nedkortade då originalversionen är en riktigt lång historia. När denna klassiker gjordes till film 2002 ändrade manusförfattaren Jay Wolpert en hel del av handlingen, även om kärnan och grundhistorien finns kvar. Att försöka få med allt som ryms i boken skulle ha varit nästintill omöjligt och Wolpert tillförde också en del intressanta ingredienser och actionscener. Men ändå tillåts scenerna att få ta tid på sig och det känns aldrig forcerat eller stressat.

Skådespelarna Guy Pearce och James Caviezel

Filmen regisserades av Kevin Reynolds som även gjorde den omtalade Waterworld med Kevin Costner, en film som har fått ett rykte om sig att vara en flopp vilket den egentligen inte blev. Visst, den kostade 175 miljoner dollar att spela in – en av de dyraste filmerna någonsin – men den gick inte back ekonomiskt även om vinsten blev mycket mindre än man hoppats på.

Fast där Waterworld är fånig, barnslig och lider av ett Mad Max-komplex så är Greven av Monte Cristo en välgjord och spännande äventyrsfilm av en typ som knappast görs längre. Tyvärr. Här finns intriger, kärlek, fäktningsdueller och påkostade miljöer. Filmmusiken av Edward Shearmur påminner om den som kan höras i gamla klassiker som Robin Hoods äventyr och Skattkammarön.

Inget hade förstås varit möjligt utan Alexandre Dumas fantastiska bok och man har lyckats mejsla fram karaktärerna så att man får en känsla för dom och deras motiv. Mest av allt är det en hämndhistoria där huvudpersonen Edmond Dantès blir oskyldigt inlåst i fängelseslottet If och efter 14 år lyckas fly. Efter flykten hittar han en enorm skatt och utger sig för att vara just Greven från Monte Cristo och med sin knivskarpa hjärna, rikedom och ett hämndbegär som styr allt han gör ger han sig ut efter de som satte dit honom.

Skådespelarna är mycket väl valda, framförallt skiner James ”Jim” Caviezel i huvudrollen som Dantés. Caviezel är mest känd för sin roll som Jesus i Mel Gibsons omdiskuterade och våldsamma The Passion of the Christ. Även som Greven av Monte Cristo blir han piskad, fängslad och även utseendet blir efter några år i en cell Jesus-liknande med långt hår och skägg. Kanske spelade hans rolltolking av den hämndlystne greven in när Mel Gibson sökte den som skulle kunna göra huvudrollen i The Passion.

Greven av Monte Cristo är en modern äventyrsfilm som vågade blicka bakåt mot genrens största filmer och inspireras. Dessutom väjer den sig för att anpassa sig för mycket till en nutida MTV-skadad publik.

Touchstone Pictures/Spyglass Entertainment