Elvis på kanten av verkligheten

Elvis Presley gjorde många filmer och var en hyfsad skådespelare, även om hans stora talang låg i hans sång och artisteri på scenen. Men flertalet av de filmer han medverkade i saknade något egentligt innehåll och vissa var rentav usla. Jailhouse Rock (1957) och King Creole (1958) är däremot bra filmer där han fick visa prov på att han kunde agera framför kameran. Det finns många kul scener i hans filmer från 1960-talet och en hel del snygga sångnummer, samt en del pinsamma. Elvis gillade egentligen inte att behöva sjunga i filmerna utan föredrog att ha talade repliker som idolerna James Dean och Marlon Brando. Han gjorde under sin karriär en enda renodlad talfilm; Charro (1969) men den är en blek kopia på dåtidens hårdkokta westerns.

1968 var ett händelserikt år med studentdemonstrationer, Beatles framstod allt mer som ett gäng hippies och Elvis spelade in bagatellfilmen Live A Little, Love A Little. I den finns en scen där han sjunger den dramatiska låten ”Edge of reality”. Det är en smått psydekdelisk drömsekvens där han  – i drömmen – väcks av en hund och ramlar ner till ett dansgolv. Antagligen avskydde Elvis att behöva spela in den, precis som han ogillade att vara med i alla de substanslösa snabbproducerade filmer som manglades ut under 1960-talet, med hans namn som dragplåster.

Men han lyckades vända sin allt mer dalande popularitet genom att återvända till sina musikaliska rötter, rocken och bluesen, i den genialiska TV-showen ”Elvis” som sändes i december 1968. Det är än idag det bästa jag sett på TV och han visar att han är en av de mest karismatiska artisterna någonsin med en röst och känsla i en klass för sig. Därefter väntade utsålda shower i Las Vegas, sparkdräkter, mat i mängder, droger, kvinnor och en alltför tidig bortgång.

Men innan dess väcktes han alltså upp av en hund….

Batman 1966 återvinns i The Dark Knight

Heath Ledger & Cesar Romero

TV-serien Batman från 1966 med Adam West och Burt Ward i huvudrollerna var en enormt stor succé på sin tid. Det producerades 120 avsnitt och en långfilm under två år. 1968 hade populariteten minskat och manusförfattarna verkade ha tappat intresset för serien som bara var en upprepning av sig själv med samma handling;  en kupp, Batman och Robin fångas i en bisarr dödsfälla, de båda lyckas fly och fångar skurkarna, the end.

Kändisar plockades in och fick göra små biroller och nya skurkkaraktärer skapades för att gjuta nytt liv i serien efter den första (och helt klart bästa) säsongen, den ena mer utflippad än den andra. The Egghead och King Tut var två av dom, fast man använde sig även av dom klassiska karaktärerna som var kända från serien – The Riddler, Catwoman, Penguin och såklart Jokern.

Jokern, eller The Joker, spelades av Cesar Romero som vägrade raka av sig mustaschen så man fick sminka över den inför varje inspelning. I ett avsnitt som fick titeln ”Joker’s wild” klär han ut sig till operasångare och bär då en mask, som syns på den rätt suddiga bilden här ovanför. I förra årets enorma succéfilm The Dark Knight bär Heath Ledger en nästan identisk mask vid det inledande bankrånet.

Förutom den har jag inte hittat några referenser eller blinkningar bakåt i tiden till den kultförklarade TV-serien. Men lite kul är det att Ledger bär nästan samma mask som Cesar Romero gjorde runt 40 år tidigare.

The Spirit, vilken besvikelse…

Filmen The Spirit släpps på DVD nu i veckan. Den regisserades av Frank Miller, som gav Batmanserien en enorm vitamininjekton på 1980-talet med sitt epos The Dark Knight Returns. Det är även ligger bakom Sin City, där filmversionen i princip är den grafiska novellen rakt av fast i rörliga bilder. Jag hade ett stort hopp om att The Spirit skulle bli en bra film. Miller har flera gånger vunnit The Will Eisner Award för sina verk och det var serieskaparen Will Eisner som en gång i tiden skapade och tecknade The Spirit och han anses som en av de största genom tiderna inom seriekonsten.

Men var gick det snett? Filmen The Spirit är något av det tråkigaste och mest överspelade jag sett på länge. Om man inte läst förlagan, dvs serien, så förstår man antagligen ingenting av den märkliga handlingen. Och även jag som verkligen gillar The Spirit i tecknad form hade svårt att greppa vad Frank Miller ville säga med sin film. Samuel L. Jackson, som hör till Hollywoods största seriefantaster spelar över å det grövsta.

Musiken låter som hämtad ur Tim Burtons Batmanfilmer, fast det är inte kompositören Danny Elfman som gjort den. Soundtracket har David Newman gjort, som tidigare satt musik till filmversionen av Fantomen (The Phantom, 1997). Sammantaget är The Spirit för mycket av allt, ungefär som über-machorullen 300 av Zack Snyder. Fast den hade ändå en förståelig handling. Det enda positiva jag kan säga om The Spirit är att den är snyggt gjort, allting filmades mot en grön skärm och alla bakgrunder lades på digitalt, något som blir allt vanligare. Men snyggt räcker inte. Undrar vad Will Eisner hade tyckt om att Frank Miller helt misslyckats med att få fram den värme, humor och det djup som hans serie faktiskt hade. En tvättäkta kalkonfilm, tråkigt nog.

Oscarsnomineringarna klara

Precis nu, strax före klockan 15 svensk tid blev det offiiciellt vilka som nominerats till den prestigefyllda Oscarsstatyetten. Hela listan finns här:

http://www.oscars.org/awards/81academyawards/nominees.html

Heath Ledger blev nominerad (postumt) för bästa manliga biroll för sin fantastiska prestation som Jokern i The Dark Knight. Jag tror dessvärre inte att han kommer att få den, men jag hoppas verkligen för det är en så originell och egensinnig rolltolkning som kommer att gå till filmhistorien. Ledger var en skådespelare som verkligen gjorde varje roll han tog sig an till sin egen. Det är svårt att ens föreställa sig att samma person som gör den hämningslöse vitsminkade Jokern några få år innan spelade en sammanbiten cowboy i Brokeback Mountain.

Roligt också att Mickey Rourke får en comeback med sin nominering till bästa manliga huvudroll för The Wrestler (som jag inte sett eftersom den inte haft premiär än). Han har inte fått många bra roller de senaste 15-20 åren bortsett från Sin City och någon enstaka film till.

Det som på papperet känns som den tuffaste kategorin är bästa kvinnliga huvudroll. Kate Winslet, Angelina Jolie, Anne Hathaway, Melissa Leo och Oscarsdrottningen själv Meryl Streep. Där snackar vi hård konkurrens mellan några av de mest begåvade skådespelerskorna som verkar i Hollywood. Flera av de nominerade har redan en eller flera Oscars hemma i troféhyllan.

Jag får säkert anledning att återkomma till ämnet längre fram… Men så långt om Oscarsnomineringarna för den här gången. En svensk version av listan över de nominerade finns här:

http://www.aftonbladet.se/nojesbladet/film/article4239547.ab

Blackebergsvampyren

Låt den rätte komma in såg jag för första gången så sent som nu den gågna helgen. Jag vet inte varför jag väntade så länge, särskilt som jag är ett fan av vampyrfilmer och 1980-talet. Men nu blev det i alla fall av, tror att det vara alla priser på Guldbaggegalan som slutligen drev mig till en liten biografduk i Stockholms innerstad.

Per Ragnar flyr från mordplatsen.

Och jag kan bara säga, oj vilken film! Alla Guldbaggar den fick var välförtjänta och fotot var bland det mest avskalade och snygga jag sett i en svensk film på mycket länge. Återhållet och finstämt skådespeleri och författaren till boken, John Ajvide Lindqvist, skrev även manuset som jag gärna skulle vilja läsa.

Atmosfären var väldigt stark i filmen, känslan av utsatthet och tomhet var nästan påträngande. Hur man hanterade de mer skräckfilmsliknande inslagen i filmen imponerade på mig, framförallt hur man undvek alla uttjatade skräckfilmsklyschor.

Det ska göras en amerikansk version av filmen vilket känns ganska onödigt. Låt den rätte komma in har också visats i USA och fått mycket bra respons där höjdpunkten var när regissören Tomas Alfredsson fick ta emot filmfestivalen Tribecas pris för bästa film av självaste Robert De Niro . Jag tvivlar på att det går att göra en bättre film än det svenska originalet, men det ska såklart bli intressant att se resultatet. Regin ska Matt Reeves stå för, han har tidigare gjort en del för amerikansk TV samt den originella Cloverfiled som kom häromåret.

Filmmusikkompositören Johan Söderqvist har gjort musiken och även om jag kan tycka att den kunde ha tonats ner i vissa scener i filmen så är soundtracket väldigt bra. Söderqvist är, tillsammans med Björn Isfält (1942-1997) mina egna favoriter inom svensk filmmusik. Hoppas att man i den amerikanska versionen av Låt den rätte komma in väljer att behålla musiken och ledmotiven.

Mest sedda filmerna på bio i Sverige

Aftonbladet publicerar idag en lista på de filmer som setts av flest besökare på biografer i Sverige. Detta gör man i samband med att Mamma Mia har tagit sig in på en hedrande tiondeplats på listan.

http://www.aftonbladet.se/nojesbladet/article4114840.ab

1. Djungelboken (1968), 4,9 milj besökare
2. Sound of music (1965), 3,4 miljoner
3. Hon dansade en sommar (1951), 2,8 miljoner
4. Änglar, finns dom? (1961), 2,7 miljoner
5. Sällskapsresan (1980), 2,5 miljoner
6. Goldfinger (1965), 2,3 miljoner
7. Titanic (1997), 2,16 miljoner
8. Borta med vinden (1939), 2 miljoner
9. Sagan om ringen (2001), 1,946 miljoner
10. Mamma mia! (2008), 1,9 miljoner

Av den här listan att döma kan man se att det är mycket bra filmer som dragit folk till biograferna genom åren. Att Goldfinger ligger med på listan gör mig extra glad då det är en personlig favorit bland Bondrullarna (de andra är Casino Royale, Dr. No och The Living Daylights).

Det är faktiskt inte en enda dålig film med när jag tänker efter. Man kan anta att Hon dansade en sommar lockade folk delvis på grund av att den visade nakenhet vilket inga andra biofilmer vid den tiden (1951) gjorde.

copyright Disney

Att Djungelboken ligger etta med nästan 5 miljoner besökare var en nyhet för mig och gör mig förvånad. Det är långt ifrån den bästa film som Disney gjort och senare års animerade storverk som Ratatouille är miltals bättre.  Men det är en annan värld nu, en annan biografkultur.

Antagligen får vi aldrig se sådana här publiksiffror igen, även om Mamma Mia lockat så många så torde två miljoner biobesök och mer vara svårslaget. Många stannar hemma och ser på film eller laddar hem direkt till datorn, lagligt eller icke lagligt. Fast inget slår ju en riktigt bra film på en stor bioduk, vilket Mamma Mia är ett bevis på. Det är en riktig glädespridare till film och gjord med ett stort hjärta.

Top Gun Anthem

Filmen Top Gun med Tom Cruise i huvudrollen sänds just nu på TV och den inleds med den instrumentala Top Gun Anthem. Den känns igen på den inledande dova syntetiska klocklangen och gitarrmelodin som bygger upp en känsla av förväntan och ”we did it”.

Tompa.

Jag har förstått att det är en låt som vissa vill ha spelad på sin begravning, framförallt personer med en militär karriär.  Den kan ses som en slags ”My way” för en senare generation – pampig, storslagen och berör våra känslor. Teman i Top Gun-filmen kan sägas vara att sträva mot toppen, kärlek och kamratskap och det förknippar nog många med Top Gun Anthem. Samtidigt finns det något underliggande i låten som kan locka fram andra känslor om militär och krigföring som kanske inte är enbart positiva.

Musiken till Top Gun gjordes av tysken Harold Faltermeyer som var något av en gigant på 1980-talet. Hans mest kända låt är utan tvekan Axel F från Snuten i Hollywood-filmerna (Beverly Hills Cop) med Eddie Murphy. Den blev dessvärre förstörd av en galen groda i en remixversion för några år sedan…

Faltermeyer producerade senare Pet Shop Boys briljanta album Behaviour (1990) och Neil Tennant berättade i en intervju om hur deras excentriske tyske producent lät dem bo i hans slottsliknande hus och hur han bjöd på kött från vilt som han själv jagat. Han föredrog också äldre analoga synthar vilket gav ett speciellt sound åt musiken.

Den kända melodin i Top Gun Anthem spelas av gitarristen Steve Stevens som spelat med Billy Idol och med många andra artister som studiomusiker. Faltermeyer och Stevens gjorde en musikvideo till låten, vilket är ganska ovanligt när det gäller filmmusik. Videon är rätt typiskt 1980-tal och Stevens slår något rekord i störst frisyr och mest åtsittande byxor. De båda fick även motta en grammis för bästa instrumentallåt 1987.

Musiken ger oss som växte upp under 1980-talet nostalgikänslor men den lyckas också förmedla något mer, precis som temat till Rocky, Superman och Star Wars också gör. Det handlar inte bara om det man förknippar med filmen utan något mer. Idag kanske Harold Faltermeyer är lite bortglömd hos den stora massan men hans Top Gun Anthem kommer att leva vidare och har precis fått nytt liv i TV-spelet Guitar Hero III.

Annalisa Ericson & Sveriges svar på Hitchcock

En av våra främsta skådespelerskor genom tiderna heter Annalisa Ericson som är värd att kallas för ikon. Hon fick motta en välförtjänt hedersguldbagge för sina insatser inom filmen 2001. Förutom en rad mångsidiga roller framför kameran med en början som statist (1923) och en egen större roll i Kyss henne (1940) medverkade hon i många revyer, krogshower, pjäser och dansföreställningar. Hon gjorde flera filmer med komikern och skådespelaren Nils Poppe och de två blev som ett radarpar. På 1990-talet var hon med i några sista TV-produktioner vilka blev avslutningen på en mer än 70-årig karriär. Hon firade sin 95-års dag i januari 2008 på biografen Sture i Stockholm.

Om man nu ska våga sig på att dra en jämförelse med Hollywoods filmstjärnor så är Lauren Bacall det namn jag direkt kommer att tänka på. De båda hade i många filmrollen en liknande framtoning av sval elegans och stark närvaro som trängde igenom filmduken. I rollen som Kajsa Hillman i de så kallade Hillman-filmerna, som gjordes 1958-1963, fick Annalisa Ericson vara kyligt cool, smart och självständig. Huvudrollen som privatdetektiven John Hillman gjordes av Karl-Arne Holmsten och dennes tankspridde side-kick Freddy spelades av Nils Hallberg.

Författaren bakom Hillman hette Folke Mellvig som låg bakom många deckare och manus, bl.a. till den kända TV-serien Kullamannen. Karaktären John Hillman dök först upp i Mellvigs böcker och sedan blev det radioteater där den mycket spännande historien Grönt för mord (1957) regisserades av Arne Mattson. Hans mest kända verk är Hon dansade en sommar som var mycket tidigt ute med att visa nakenhet. Mattson har kalltas för Sveriges svar på Alfred Hitchcock och det ligger mycket i det påståendet.

Författaren Folke Mellvig Foto Jarl Ekenryd, SVT Bild

Mattson regisserade alla fem filmerna om Hillman; Damen i svart, Mannekäng i rött, Ryttare i blått, Vita frun och Den gula bilen. Jag har sett alla filmer och de första två som spelades in och fick premiär under samma år, 1958, är de bästa i serien. De skiljer sig mycket från varandra så att det nästan är svårt att se hur de kan vara gjorda så tätt inpå varandra. Damen i svart är en svartvit melankolisk historia med viss Bergman-känsla medan Mannekäng i rött är en färgsprakande Hitchcock-karamell som även påminner om Dario Argentos blodiga thrillers från 1970-talet.

Handlingen i alla Hillman-filmer är ganska rörig och ibland långsökt men dom är underhållande och ganska spännande. Den sista filmen i serien, Den gula bilen, kan undvikas då jag nästan skulle vilja kalla den för kalkonfilm med sin bisarra intrig och bisarra repliker.

Efter Hillman gick Arne Mattson vidare till att regissera filmer som kultrullen Smutsiga fingrar som kom att bli hans sista regiinsats på vita duken. Det är en ganska våldsam och udda film som i USA antagligen hade sorterats under genrebeteckningen ”Sleaze” eller ”Grindhouse”. Tortyr, våldtäkt och en skurk som har en napp i munnen är bara några ingredienser i soppan. Men den är ändå sevärd och intressant som tidsdokument.

Mattson är en av de mest spännande filmskapare vi haft och Annalisa Ericson är en av våra absolut främsta skådespelerskor. Tillsammans gjorde de båda två verkliga klassiker inom svensk thrillerfilm. Det finns en box med alla Hillman-filmerna och det kan om inte annat vara ett julklappstips såhär dagarna före julafton.

The Dark Knight – for your consideration

Det är Oscars-tider i Hollywood. Själva galan – The Academy Awards 2009 – dröjer till den 22 februari men lobbyverksamheten och utskick, promotion och olika slags kampanjer är igång för fullt. En av de mer ovanliga kampanjerna drivs på nätet. The Dark Campaign drivs av människor som vill ge filmen The Dark Knight sitt stöd inför Oscarsgalan och helst av allt se att den vinner priset för bästa film.

Man menar att om så sker blir det en historisk händelse; den första serietidningsbaserade filmen som vinner det kanske viktigaste filmpriset som delas ut årligen. Jag tror faktiskt att filmen har en chans, framförallt i kategorierna bästa biroll där Heath Ledger redan fått flera priser samt en Golden Globe-nominering, vilket i sig brukar vara en fingervisning inför den ännu mer prestigefyllda Oscarsstatyetten. Om Sagan om konungens återkomst kunde vinna för bästa film och en hel hög med statyetter tror jag att The Dark Knight har en chans. Det är visserligen två vitt skilda filmer och Tolkien-tolkningen av regissören Peter Jackson är ett mästerverk.

The Dark Knight är den bästa serietidningsbaserade filmen i mitt tycke även om det finns flera riktigt bra filmer i genren som tar seriemediet så seriöst som ett seriefan kan begära, istället för att som i Daredevil göra låtsastuff löjlig B-action. Andra filmer som lyckats med att överföra serier till vita duken är Spider-Man 1 & 2, Iron Man, Sin City, X-Men 1, 2 & 3, Batman Begins, Road to Perdition (bygger faktiskt på en serie) och klassikerna Superman & Superman II (The Donner cut -versionen). Listan på filmer som misslyckats och blivit usla kan göras mycket längre.

Men The Dark Knight tog saker och ting ett steg längre genom att t.ex. inspireras av filmer som Michael Manns grymma Heat och inte för en stund tänkte man på att använda filmen som ett sätt att kränga leksaksfigurer eller rikta sig till en yngre publik. Visst krängs det prylar i samband med filmen med det är ingen film för barn, tvärtom har den skrämt upp flera yngre vilket ledde till rubriker och klagomål i bl.a. England.

Efter framgången med föregångaren Batman Begins, där regissören Christopher Nolan lyckades vinna över Batmanfansen på sin sida redan innan filmen haft premiär, fick han antagligen rätt fria händer med den efterlängtade uppföljaren. Filmen släpptes på DVD och Blue-Ray nyligen och har redan sålts i flera miljoner exemplar och förväntas bli den näst mest framgångsrika filmen efter Titanic. Om den inte redan är det, dessutom återkommer den på amerikanska biografer under nästa år – vilket är ovanligt, men det visar på vilken efterfrågan det finns. Filmen har blivit en extremt stor succé i sådana nivåer som nog få ens hade kunnat gissa.

Om The Dark Knight får några Oscarsnomineringar återstår att se. Om gänget bakom The Dark Campaign kan påverka juryn och akademien är kanske tveksamt. Att så många redan hyllat den, sett den och på olika sett stöttat den känns kanske tillräckligt för de inblandade. De och själva filmen har faktiskt ingenting kvar att bevisa.

http://www.darkcampaign.com/

Första spåret på soundtracket till The Dark Knight – Why so serious? En uppvisning i minimalism av den annars så bombastiske Hans Zimmer som var huvudansvarig kompositör för Jokerns tema.

Tre kommande filmer att se fram emot

Förutom Watchmen, Män som hatar kvinnor och Kenny Begins – som jag nog kommer skriva lite mer om framöver – är detta tre rullar jag väntar på.

• The Wrestler - Ok, den har bara visats på Stockholms filmfestival i Sverige och den hade jag inte möjlighet att gå på i år. Större biopremiär får filme den 6:e februari 2009.

• Man on wire – Historien om en man som på mitten av 1970-talet drömmer om att gå på lina mellan World Trade Center. Och gjorde det. Verkar tyvärr bara få DVD-premiär i Sverige.

• The Curious Case of Benjamin Button – En av mina favoritregissörer, David Fincher, låter Brad Pitt åldras. Baklänges. Premiär 16 januari 2009.