Boogierock & Stålmannen

Jag gick inte på många spelningar i år, tyvärr, men det här var för mig årets två konsertupplevelser. Av vitt skilda slag:

• Kiss på Stadion 30 maj
  Det var faktiskt första gången jag såg dessa sminkade legender (nåja, två legender och två kompmusiker…) live och det är inget jag ångrar. Mycket av allt och en av de läckraste scenshowerna jag någonsin sett. Paul var lite sliten och stämbanden har väl sett bättre dagar även om han har mycket kvar av sin rockröst. Jag är inte något stort Kiss-fan och har inte ens funderat på att gå med i Kiss Army men Destroyer var ett av 1970-talets bästa rockalbum i min bok. Jag fick höra Detroit Rock City live och bara det var värt biljettpriset.

• John Williams filmmusik
  Kungliga filharmonikerna bjöd på filmmusikklassiker av den amerikanske kompositören John Williams, som gjort musiken till nästan alla Spielberg-rullar som gjorts. Indiana Jones-temat och andra lätt igenkända melodier ljöd ut över Filadelfiakyrkan. Största ögonblicken för en filmmusiknörd som mig själv var när ledmotivet från Superman-filmerna spelades i en så mäktig version att jag nästan trodde att en människa faktiskt kan flyga.

Hedersomnämnanden:

• Håkan Hellström på fryshuset, men jag har sett honom bättre även om ”Kärleken är ett brev skickat tusen gånger” kanske var årets vackraste konsertögonblick.

• M83 på Debaser. En elektronisk wall of sound där jag bara kunde identifiera en enda låt i en ändlös mangeleufori; vackra ”Don’t save us from the flames”.

Prata med vinden.

King Crimson var ett proggrockband som bildades i slutet av 1960-talet med gitarristen Robert Fripp i spetsen. Dom håller fortfarande på ibland, som med så många av de kända banden från den tiden. Vissa medlemmar finns kvar, vissa inte. En del grupper kanske bara har trummisen kvar som originalmedlem. King Crimson finns egentligen inte längre, vad jag vet är det Robert Fripp som håller liv i resterna och han är en grym gitarrist som spelat med många andra artister genom åren.

Ett skivomslag som man minns är deras debutalbum ”In the court of the Crimson king” som pryds av ett gredelint/lilarött ansikte som kanske är ”King Crimson” i egen hög person. Crimson är det engelska ordet för en färg som kanske är det närmaste att jämföra med gredelint, fast den färgbenämningen används väl knappast längre? Rätta mig gärna om jag har fel.

Crimson använder en hel del mellotron på skivan, ett instrument som är så mycket 1960-tal att det nästan blir parodiskt om man försöker använda dom ljuden i något annat än retrodoftande produktioner idag där målet är att det ska låta sextiotal. Tänk på introt till Beatles ”Strawberry Fields Forever” så  hör ni hur en mellotron kan låta.

Mitt eget favoritspår från ”In the court..” är andra låten ”I talk to the wind”. En drömsk melodi med skönt släpig sång och med återhållet svängiga trummor.

En skön cover gjordes av houseakten Opus III om någon minns dom och deras största hit ”It’s a fine day”. Sångerskan Kirsty Hawkshaws svala ljusa röst svävar över beatsen som låter väldigt tidstypiska för det tidiga 1990-talet när house och klubbmusik var roligare än den är  idag. Dom slår såklart inte King Crimson på fingrarna med sin cover men jag har dansat mer till deras version…

King Crimson

Opus III