Les aventures extraordinaires d’Adele Blanc-Sec

Les Aventures extraordinaires d’Adele Blanc-Sec var samlingsnamnet på några serieäventyr av fransmannen Jacques Tardi som både tecknade och författade de egensinniga historierna. I Sverige gavs det ut sex seriealbum: Adèle och odjuret, Demonen från Eifelltornet, Den galne vetenskapsmannen, Mumiernas återkomst, Salamanderns hemlighet och Monstret i Saint-Martin kanalen. Jag minns än idag hur jag som barn hittade Adèle och odjuret i bokhyllan hos en släkting och drömde mardrömmar om innehållet. Den handlar om hur en förhistorisk flygande dinosaurie (pterodactyl) terroriserar Paris på 1910-talet.

Adèle är en slags anti-hjältinna som nästan aldrig ler och verkar mest cynisk och verkar nästan nonchalant inför alla faror. Hon är betydligt tuffare och mer våghalsig än männen i serien. Hon är författare men får aldrig riktigt chansen att utöva sitt yrke i serien. Hennes efternamn Blanc-Sec betyder “torrt vitt (vin)”. Serieskaparen Tardi har en smått unik berättar- och tecknarstil som är lättsam och till synes enkel men samtidigt oerhört detaljerad, genomtänkt och inspirerande. De tecknade linjerna är inte rena som hos Hergés Tintin utan mer grovhuggna men det bidrar bara till att Adèles äventyr får en brokig och dynamisk stil. Pratbubblorna är stora och formade så att de ska ge ytterligare en dimension till det som sägs, eller skriks…

Mitt eget favoritalbum i serien är Den galne vetenskapsmannen där en stenåldersmänniska återuppväcks och den dramatiska finalen utspelar sig vid Notre Dame. Som en blandning av Jules Verne och Ian Fleming. Och nu ska, äntligen, Adèle bli till film. Luc Besson har i alla fall köpt rättigheterna och en första del i en planerad trilogi ska komma till biograferna 2011, fast det ska nog tas med en nypa salt då det på IMDB.com står att den är ”under bearbetning”. Det betyder oftast att ett manus skrivs eller att det cirkulerar runt bland tänkbara producenter. En gissning är att Besson nöjer sig med att producera eftersom den en gång så lysande regissören inte verkar vilja göra filmer längre. Den i särklass mest passande regissören jag kan tänka mig för projektet är Jean-Pierre Jeunet som gjort fantastiska De förlorade barnens stad och Amélie från Montmartre. När jag såg hans film En långvarig förlovning kom jag att tänka på Adèle då det finns ett par scener som har ungefär samma visuella stil.

Jakten på soundtracket

För många år sedan hörde jag en låt i en trailer till en dokumentär på Sveriges Television. Den låtenhar jag aldrig glömt. Det var en pampig ödesmättad filmmusikliknande låt med högröstade körer och jag minns att jag tänkte på Carl Orff som komponerat det mycket välkända verket Carmina Burana (O Fortuna), som Michael Jackson ödmjukt brukade göra entré till under sina konserter på 1980-talet.

Ibland har jag letat efter musikstycket men alltid helt utan framgång. Det var inte Carl Orff som komponerat det, så mycket kunde jag lista ut. Jag ser mycket film och mitt intresse för soundtrack är stort men just den här låten hade jag ingen aning om vem som gjort helt enkelt. Att det lät som hämtat ur en skräckfilm det var en sak som var säker, något gotiskt med vampyrer som rör sig bland skuggor i något avlägset slott kanske?

copyright Canal+ (2001)

För någon vecka sen när jag läste lite om film på nätet ramlade jag på ett tips på en film som jag ofta sett i reabackarna på videobutiker, omslaget hade jag lagt på minnet. Vidocq skulle vara ett stilfullt actionäventyr som utspelade sig på 1800-talet och med Gerard Depardieu i huvudrollen. Lät bra tyckte jag så jag köpte filmen billigt och fick hem den med posten häromdagen. Men efter bara drygt någon minut in i handligen, som verkligen rivstartar med en välkoreograferad fightscen, så hör jag några välbekanta toner i bakgrunden.

Där är den. Körstycket som jag hörde för mer än 10 år sedan och som jag varit nyfiken på att få höra igen så länge. Istället för att titta vidare på filmen hamnade jag vid datorn och googlade upp soundtracket till Vidocq och fick veta att musiken gjorts av en Bruno Coulais som tidigare gjort soundtracket till bl.a. De Blodröda floderna. Men eftersom jag hört musiken jag sökte innan Vidocq var gjord kunde knappast han ha komponerat den… På IMDB.com, en av nätets guldgruvor för alla filmnördar som vill veta bakgrundsfakta och kuriosa, hade någon ställt frågan vad det var för musik i inledningsscenen av Vidocq eftersom den saknades på soundtracket. Och någon hade svarat.

Chris Payne. Kompositör och tidigare medlem i ingen annan än Gary Numans band under hela 1980-talet, dessutom en av låtskrivarna till synthklassikern Fade to Grey med Visage. Han visade sig vara mannen bakom stycket jag letat så länge efter.  Men gissa om min förvåning då jag fick veta vad musiken var hämtad i från, som någon på SVT valt att lägga till en trailer någon gång på 1990-talet…

Musiken gjordes för amerikansk professionell wrestling, eller fribrottning om man så vill. World Wrestling Entertainment theme:  Declamation är titeln på musiken jag till slut fann. Ingen Carl Orff, ingen skräckfilmsmusik, inget pampigt drama. Musik komponerad för att spelas samtidigt som överbetalda pumpade män låtsas att slåss med varann inför skrikande tonårskillar i USA. Men va f-n.. var min första reaktion, är inte musiken liiite för bra för det syftet? Men bra musik är bra musik och detta är ju riktigt, riktigt bra. Declamation har också använts i flera filmer som t.ex. Max Payne.

Men ok, jag har i alla fall hittat den nu. Jakten på soundtracket är över.

Sébastien Tellier på Debaser Medis

Igår var jag på den skäggige fransmannen Sébastien Telliers konsert på Debaser Medis. Den nystartade liveprogrammet Popcirkus, som sänds i SVT, gjordes innan den stora spelningen började men Tellier fick göra sina tre mest kända låtar under direktsändningen. ”Kilometer”, vackra ”La Ritournelle” och Eurovision Song Contest-bidraget från 2008; ”Divine”.

Tellier och 50% av Daft Punk.

Tellier har samarbetat med de franska grupperna Air och Daft Punk sedan debutalbumet som kom 2001. Det hörs på hans sound som är en blandning av rock, fransk pianopop och electro med en stark doft av sent 1970-tal. Scenen på Debaser var snyggt dekorerade med en lysrörsvägg i de franska färgerna blått, vitt och rött. Stundtals kändes det som en konsert som skulle ha kunnat ha utspelats 1983 med tanke på scenbilden, hur musiken lät och bandets klädstil. Mycket snyggt alltså.

Sébastien bjöd verkligen på sig själv, halsade två flaskor vin samtidigt (!) och mellansnacket trotsar all beskrivning. Han flummade iväg totalt till publikens förtjusning, även om vissa muttrade något om ”är detta vad jag betalat inträde för att höra?”. Men efter en något trög start på spelningen tog den verkligen fart och var en ren njutning för oss som gillar fransk elektroniskt laddad pop.

Sånger från 2008

Årets låtar 2008

Geraldine – Glasvegas
Jag kan inget annat göra än att stämma in i hyllningskörerna. Det här en blivande klassiker.  The Jesus and Mary Chain borde vara stolta och socialtjänsten har fått en egen nationalsång.

Ladyhawke – Paris is burning
Fantastiska Ladyhawke gjorde årets mest helgjutna album och även en av årets bästa låtar.

Cut Copy – Out there on the ice
Inte släppt som singel men bäst på deras senaste album ”In Ghost Colours”

Håkan Hellström – För en lång, lång tid
Saxofondrivet med Håkan. Det kan inte bli annat än bra. En låt som växer.

Beyonce – Halo
Effektiv & dyr poppig RnB.

Coldplay – Viva la vida
Gitarrhjälten Joe Satriani blev sur och anklagade stadiumrockarna för plagiat. Låten är uppblåst som en ballong men ändå återhållen och jag kan inte låta bli att tycka om den.

Doleful Lions – Magic without tears
Doldisar från Illinois som gör psykedelisk proggpop och förtjänar en större publik. På den här låten som släpptes som singel i år förvandlas dom till ett ungt New Order.

Kleerup feat. Tityo - Longing for lullabies
Albumets zenith är såklart ”With every heartbeat”, som släpptes som singel 2007 och därför inte finns med på den här listan. Men den här andra singeln är en snygg och nästan meditativ electro-ballad.

Justice – DVNO
Genialt svängig sak som gör min längtan efter något nytt från Daft Punk lite lättare att hantera. Genial video också.

Sam Sparro – Black and Gold
Elegant disco.

Synthfarfar kommer till Sverige

Franske synthgiganten Jean-Michel Jarre ger sig ut på en lång världsturné 2009-2010. Han gör tre spelningar i Sverige i vår; Malmö 11:e, Göteborg 12:e och Stockholm 14:e maj. Han var här senast i april i år och gången innan det var 1997 då jag såg honom inta Globens scen.

Det är inte i själva Globen som han ska spela när han kommer till Stockholm utan det blir på Hovet men det blir säkert en upplevelse för de redan frälsta. Tyvärr har han inte släppt ifrån sig någon minnesvärd musik de senaste tio åren. Den senaste skivan Teo & Tea var hans i särklass sämsta och  mest oinspirerade album någonsin. En gång i tiden var han en sann pionjär och stor förebild för många som gjorde elektronisk musik.

Hans extremt påkostade och stora scenshower har bidragit till hans framgångar och han var tidigt ute med att samla en stor publik runt monument, berömda byggnader eller hela stadskärnor och göra sina konserter där. Han slog världsrekord i antal besökare för andra gången när  han spelade i Moskva på 1990-talet och drog ca 3,5 miljoner  människor till sin show.

En av de mest spektakulära inslagen i showen brukar vara när han spelar på en laserharpa där det avges en ton när man med handen bryter av laserstrålen. Han inledde konserten i Globen 1997 med att låta just laserharpan breda  ut sig över scenen och jag ska erkänna att jag fick gåshud, som den gamla synthfantast jag är. Sen var delar av den konserten seg och rentav tråkig även om det fanns några ljuspunkter, särskilt när han spelade sina gamla klassiker från sent 1970-tal. Applåderna och inropskörerna efteråt fick Globen att skaka som om det hade varit hockey-VM.

Den konsertturné som Jarre var ute på i år var en nedskalad variant där han ville återgå till sina rötter från 1970-talets franska musikscen. Den kommande World Arena Tour 2009/2010 ska enligt pressreleasen bli i mycket större skala med ljusshower, laser och videoprojektioner. Långt  ifrån avskalat och intimt alltså.

Jarre är son till en av europas största filmmusikkompositörer Maurice Jarre (Doktor Zhivago, Lawrence av Arabien, Döda poeters sällskap) och den unge Jean-Michel började redan i mitten av 1960-talet att experimentera med bandspelare och de första syntharna för att göra egen musik. Hans första singel kom 1971 och floppade stort. Under några år försörjde han sig istället på att göra reklammusik och skriva texter och musik till etablerade artister som fantastiska och undersköna Françoise Hardy.

Hans genombrott som soloartist kom 1976 när han fick släppa ett album på ett större skivbolag. Oxygène var något av en revolution för den elektroniska musiken. Kraftwerk var visserligen ännu mer visionärer men Jarres skivor var mer kommersiella och skivan sålde i hela 15 miljoner exemplar! Hans musik lät som få andras och var väldigt futuristisk, välproducerad och håller förvånansvärt bra även idag.

Jarre fortsatte att släppa ifrån sig intressant elektronisk musik och göra allt större konserter. På 1990-talet började hans skivor att tappa känslan även om det alltid fanns minst ett riktigt bra spår på alla. Men under 2000-talet har han inte gjort någonting musikaliskt som kan mäta sig med det han redan gjort. I år fyllde han 60 år och är gift med den franska skådespelerskan Anne Parillaud (som spelar Nikita i Luc Bessons film). Han verkar gilla skådespelerskor för han var gift med Charlotte Rampling (Nattportiern) i nästan 20 år och sen förlovade han sig med Isabelle Adjani (Drottning Margot).

I maj spelar  han alltså tre gånger i Sverige. Biljetterna är dyra men för den som vill få en synth- och laserindränkt show som är lite för mycket av allt kanske det kan vara värt det. Det är antagligen sista chansen att se honom spela här i större skala. Sen tror jag att han trappar ner och lutar sig tillbaka. Hans arv inom elektronikmusiken kommer att leva kvar länge till och hans första skivor är tidlösa.

Where’s your head at….