Elvis Presley gjorde många filmer och var en hyfsad skådespelare, även om hans stora talang låg i hans sång och artisteri på scenen. Men flertalet av de filmer han medverkade i saknade något egentligt innehåll och vissa var rentav usla. Jailhouse Rock (1957) och King Creole (1958) är däremot bra filmer där han fick visa prov på att han kunde agera framför kameran. Det finns många kul scener i hans filmer från 1960-talet och en hel del snygga sångnummer, samt en del pinsamma. Elvis gillade egentligen inte att behöva sjunga i filmerna utan föredrog att ha talade repliker som idolerna James Dean och Marlon Brando. Han gjorde under sin karriär en enda renodlad talfilm; Charro (1969) men den är en blek kopia på dåtidens hårdkokta westerns.
1968 var ett händelserikt år med studentdemonstrationer, Beatles framstod allt mer som ett gäng hippies och Elvis spelade in bagatellfilmen Live A Little, Love A Little. I den finns en scen där han sjunger den dramatiska låten ”Edge of reality”. Det är en smått psydekdelisk drömsekvens där han – i drömmen – väcks av en hund och ramlar ner till ett dansgolv. Antagligen avskydde Elvis att behöva spela in den, precis som han ogillade att vara med i alla de substanslösa snabbproducerade filmer som manglades ut under 1960-talet, med hans namn som dragplåster.
Men han lyckades vända sin allt mer dalande popularitet genom att återvända till sina musikaliska rötter, rocken och bluesen, i den genialiska TV-showen ”Elvis” som sändes i december 1968. Det är än idag det bästa jag sett på TV och han visar att han är en av de mest karismatiska artisterna någonsin med en röst och känsla i en klass för sig. Därefter väntade utsålda shower i Las Vegas, sparkdräkter, mat i mängder, droger, kvinnor och en alltför tidig bortgång.
Men innan dess väcktes han alltså upp av en hund….
TV-serien Batman från 1966 med Adam West och Burt Ward i huvudrollerna var en enormt stor succé på sin tid. Det producerades 120 avsnitt och en långfilm under två år. 1968 hade populariteten minskat och manusförfattarna verkade ha tappat intresset för serien som bara var en upprepning av sig själv med samma handling; en kupp, Batman och Robin fångas i en bisarr dödsfälla, de båda lyckas fly och fångar skurkarna, the end.
Kändisar plockades in och fick göra små biroller och nya skurkkaraktärer skapades för att gjuta nytt liv i serien efter den första (och helt klart bästa) säsongen, den ena mer utflippad än den andra. The Egghead och King Tut var två av dom, fast man använde sig även av dom klassiska karaktärerna som var kända från serien – The Riddler, Catwoman, Penguin och såklart Jokern.
Jokern, eller The Joker, spelades av Cesar Romero som vägrade raka av sig mustaschen så man fick sminka över den inför varje inspelning. I ett avsnitt som fick titeln ”Joker’s wild” klär han ut sig till operasångare och bär då en mask, som syns på den rätt suddiga bilden här ovanför. I förra årets enorma succéfilm The Dark Knight bär Heath Ledger en nästan identisk mask vid det inledande bankrånet.
Förutom den har jag inte hittat några referenser eller blinkningar bakåt i tiden till den kultförklarade TV-serien. Men lite kul är det att Ledger bär nästan samma mask som Cesar Romero gjorde runt 40 år tidigare.
Filmen The Spirit släpps på DVD nu i veckan. Den regisserades av Frank Miller, som gav Batmanserien en enorm vitamininjekton på 1980-talet med sitt epos The Dark Knight Returns. Det är även ligger bakom Sin City, där filmversionen i princip är den grafiska novellen rakt av fast i rörliga bilder. Jag hade ett stort hopp om att The Spirit skulle bli en bra film. Miller har flera gånger vunnit The Will Eisner Award för sina verk och det var serieskaparen Will Eisner som en gång i tiden skapade och tecknade The Spirit och han anses som en av de största genom tiderna inom seriekonsten.
Men var gick det snett? Filmen The Spirit är något av det tråkigaste och mest överspelade jag sett på länge. Om man inte läst förlagan, dvs serien, så förstår man antagligen ingenting av den märkliga handlingen. Och även jag som verkligen gillar The Spirit i tecknad form hade svårt att greppa vad Frank Miller ville säga med sin film. Samuel L. Jackson, som hör till Hollywoods största seriefantaster spelar över å det grövsta.
Musiken låter som hämtad ur Tim Burtons Batmanfilmer, fast det är inte kompositören Danny Elfman som gjort den. Soundtracket har David Newman gjort, som tidigare satt musik till filmversionen av Fantomen (The Phantom, 1997). Sammantaget är The Spirit för mycket av allt, ungefär som über-machorullen 300 av Zack Snyder. Fast den hade ändå en förståelig handling. Det enda positiva jag kan säga om The Spirit är att den är snyggt gjort, allting filmades mot en grön skärm och alla bakgrunder lades på digitalt, något som blir allt vanligare. Men snyggt räcker inte. Undrar vad Will Eisner hade tyckt om att Frank Miller helt misslyckats med att få fram den värme, humor och det djup som hans serie faktiskt hade. En tvättäkta kalkonfilm, tråkigt nog.
Les Aventures extraordinaires d’Adele Blanc-Sec var samlingsnamnet på några serieäventyr av fransmannen Jacques Tardi som både tecknade och författade de egensinniga historierna. I Sverige gavs det ut sex seriealbum: Adèle och odjuret, Demonen från Eifelltornet, Den galne vetenskapsmannen, Mumiernas återkomst, Salamanderns hemlighet och Monstret i Saint-Martin kanalen. Jag minns än idag hur jag som barn hittade Adèle och odjuret i bokhyllan hos en släkting och drömde mardrömmar om innehållet. Den handlar om hur en förhistorisk flygande dinosaurie (pterodactyl) terroriserar Paris på 1910-talet.
Adèle är en slags anti-hjältinna som nästan aldrig ler och verkar mest cynisk och verkar nästan nonchalant inför alla faror. Hon är betydligt tuffare och mer våghalsig än männen i serien. Hon är författare men får aldrig riktigt chansen att utöva sitt yrke i serien. Hennes efternamn Blanc-Sec betyder “torrt vitt (vin)”. Serieskaparen Tardi har en smått unik berättar- och tecknarstil som är lättsam och till synes enkel men samtidigt oerhört detaljerad, genomtänkt och inspirerande. De tecknade linjerna är inte rena som hos Hergés Tintin utan mer grovhuggna men det bidrar bara till att Adèles äventyr får en brokig och dynamisk stil. Pratbubblorna är stora och formade så att de ska ge ytterligare en dimension till det som sägs, eller skriks…
Mitt eget favoritalbum i serien är Den galne vetenskapsmannen där en stenåldersmänniska återuppväcks och den dramatiska finalen utspelar sig vid Notre Dame. Som en blandning av Jules Verne och Ian Fleming. Och nu ska, äntligen, Adèle bli till film. Luc Besson har i alla fall köpt rättigheterna och en första del i en planerad trilogi ska komma till biograferna 2011, fast det ska nog tas med en nypa salt då det på IMDB.com står att den är ”under bearbetning”. Det betyder oftast att ett manus skrivs eller att det cirkulerar runt bland tänkbara producenter. En gissning är att Besson nöjer sig med att producera eftersom den en gång så lysande regissören inte verkar vilja göra filmer längre. Den i särklass mest passande regissören jag kan tänka mig för projektet är Jean-Pierre Jeunet som gjort fantastiska De förlorade barnens stad och Amélie från Montmartre. När jag såg hans film En långvarig förlovning kom jag att tänka på Adèle då det finns ett par scener som har ungefär samma visuella stil.
Heath Ledger blev nominerad (postumt) för bästa manliga biroll för sin fantastiska prestation som Jokern i The Dark Knight. Jag tror dessvärre inte att han kommer att få den, men jag hoppas verkligen för det är en så originell och egensinnig rolltolkning som kommer att gå till filmhistorien. Ledger var en skådespelare som verkligen gjorde varje roll han tog sig an till sin egen. Det är svårt att ens föreställa sig att samma person som gör den hämningslöse vitsminkade Jokern några få år innan spelade en sammanbiten cowboy i Brokeback Mountain.
Roligt också att Mickey Rourke får en comeback med sin nominering till bästa manliga huvudroll för The Wrestler (som jag inte sett eftersom den inte haft premiär än). Han har inte fått många bra roller de senaste 15-20 åren bortsett från Sin City och någon enstaka film till.
Det som på papperet känns som den tuffaste kategorin är bästa kvinnliga huvudroll. Kate Winslet, Angelina Jolie, Anne Hathaway, Melissa Leo och Oscarsdrottningen själv Meryl Streep. Där snackar vi hård konkurrens mellan några av de mest begåvade skådespelerskorna som verkar i Hollywood. Flera av de nominerade har redan en eller flera Oscars hemma i troféhyllan.
Jag får säkert anledning att återkomma till ämnet längre fram… Men så långt om Oscarsnomineringarna för den här gången. En svensk version av listan över de nominerade finns här:
Låt den rätte komma in såg jag för första gången så sent som nu den gågna helgen. Jag vet inte varför jag väntade så länge, särskilt som jag är ett fan av vampyrfilmer och 1980-talet. Men nu blev det i alla fall av, tror att det vara alla priser på Guldbaggegalan som slutligen drev mig till en liten biografduk i Stockholms innerstad.
Per Ragnar flyr från mordplatsen.
Och jag kan bara säga, oj vilken film! Alla Guldbaggar den fick var välförtjänta och fotot var bland det mest avskalade och snygga jag sett i en svensk film på mycket länge. Återhållet och finstämt skådespeleri och författaren till boken, John Ajvide Lindqvist, skrev även manuset som jag gärna skulle vilja läsa.
Atmosfären var väldigt stark i filmen, känslan av utsatthet och tomhet var nästan påträngande. Hur man hanterade de mer skräckfilmsliknande inslagen i filmen imponerade på mig, framförallt hur man undvek alla uttjatade skräckfilmsklyschor.
Det ska göras en amerikansk version av filmen vilket känns ganska onödigt. Låt den rätte komma in har också visats i USA och fått mycket bra respons där höjdpunkten var när regissören Tomas Alfredsson fick ta emot filmfestivalen Tribecas pris för bästa film av självaste Robert De Niro . Jag tvivlar på att det går att göra en bättre film än det svenska originalet, men det ska såklart bli intressant att se resultatet. Regin ska Matt Reeves stå för, han har tidigare gjort en del för amerikansk TV samt den originella Cloverfiled som kom häromåret.
Filmmusikkompositören Johan Söderqvist har gjort musiken och även om jag kan tycka att den kunde ha tonats ner i vissa scener i filmen så är soundtracket väldigt bra. Söderqvist är, tillsammans med Björn Isfält (1942-1997) mina egna favoriter inom svensk filmmusik. Hoppas att man i den amerikanska versionen av Låt den rätte komma in väljer att behålla musiken och ledmotiven.
Jaha. Så kommer dom alltså till Sverige och spelar. Glasvegas, det skotska bandet som gjorde 2008 års absolut bästa låt – Geraldine. Dom som ingjöt nytt hopp i en ganska sömning rockscen och på bara ca ett halvt år lyckas bygga upp en stor fanskara. Biljetterna tog slut på minuter och jag blev såklart utan. Dom går redan för stora summor på vissa säljsajter men jag skulle aldrig betala ockerpriser för att se en artist, det ska inte behöva gå till så. Men det är väl den bittra verkligheten, och svartabörsbiljetter har diskuterats rätt livligt i media. Glasvegas lär jag missa, tråkigt nog. Hade gärna fått skråla med i Geraldine…
Dressed in black again. Glasvegas.
Och Guldbaggegalan ägde rum igår, måndag 12:e januari. Det var en av de bättre sändningarna jag sett av galan, trots några små om än mänskliga misstag som hör direktsändningar till. Priserna hamnade ungefär rätt tycker jag, särskilt kul var att man valde att belysa musikern och kompositören Matti Byes insats med filmmusiken till Maria Larssons eviga ögonblick! Synd samtidigt att det inte finns en filmmusikkategori, likaså en för scenografi. Men det görs ju inte så mycket filmer som får stor spridning så det är delvis ett resultat av det filmklimat som råder i Sverige. Får hoppas att det förändras och 2008 var överlag ett ganska bra svenskt filmår. Hoppas att 2009 inte blir en tillbakagång.
Aftonbladet publicerar idag en lista på de filmer som setts av flest besökare på biografer i Sverige. Detta gör man i samband med att Mamma Mia har tagit sig in på en hedrande tiondeplats på listan.
1. Djungelboken (1968), 4,9 milj besökare
2. Sound of music (1965), 3,4 miljoner
3. Hon dansade en sommar (1951), 2,8 miljoner
4. Änglar, finns dom? (1961), 2,7 miljoner
5. Sällskapsresan (1980), 2,5 miljoner
6. Goldfinger (1965), 2,3 miljoner
7. Titanic (1997), 2,16 miljoner
8. Borta med vinden (1939), 2 miljoner
9. Sagan om ringen (2001), 1,946 miljoner
10. Mamma mia! (2008), 1,9 miljoner
Av den här listan att döma kan man se att det är mycket bra filmer som dragit folk till biograferna genom åren. Att Goldfinger ligger med på listan gör mig extra glad då det är en personlig favorit bland Bondrullarna (de andra är Casino Royale, Dr. No och The Living Daylights).
Det är faktiskt inte en enda dålig film med när jag tänker efter. Man kan anta att Hon dansade en sommar lockade folk delvis på grund av att den visade nakenhet vilket inga andra biofilmer vid den tiden (1951) gjorde.
copyright Disney
Att Djungelboken ligger etta med nästan 5 miljoner besökare var en nyhet för mig och gör mig förvånad. Det är långt ifrån den bästa film som Disney gjort och senare års animerade storverk som Ratatouille är miltals bättre. Men det är en annan värld nu, en annan biografkultur.
Antagligen får vi aldrig se sådana här publiksiffror igen, även om Mamma Mia lockat så många så torde två miljoner biobesök och mer vara svårslaget. Många stannar hemma och ser på film eller laddar hem direkt till datorn, lagligt eller icke lagligt. Fast inget slår ju en riktigt bra film på en stor bioduk, vilket Mamma Mia är ett bevis på. Det är en riktig glädespridare till film och gjord med ett stort hjärta.
Filmen Top Gun med Tom Cruise i huvudrollen sänds just nu på TV och den inleds med den instrumentala Top Gun Anthem. Den känns igen på den inledande dova syntetiska klocklangen och gitarrmelodin som bygger upp en känsla av förväntan och ”we did it”.
Tompa.
Jag har förstått att det är en låt som vissa vill ha spelad på sin begravning, framförallt personer med en militär karriär. Den kan ses som en slags ”My way” för en senare generation – pampig, storslagen och berör våra känslor. Teman i Top Gun-filmen kan sägas vara att sträva mot toppen, kärlek och kamratskap och det förknippar nog många med Top Gun Anthem. Samtidigt finns det något underliggande i låten som kan locka fram andra känslor om militär och krigföring som kanske inte är enbart positiva.
Musiken till Top Gun gjordes av tysken Harold Faltermeyer som var något av en gigant på 1980-talet. Hans mest kända låt är utan tvekan Axel F från Snuten i Hollywood-filmerna (Beverly Hills Cop) med Eddie Murphy. Den blev dessvärre förstörd av en galen groda i en remixversion för några år sedan…
Faltermeyer producerade senare Pet Shop Boys briljanta album Behaviour (1990) och Neil Tennant berättade i en intervju om hur deras excentriske tyske producent lät dem bo i hans slottsliknande hus och hur han bjöd på kött från vilt som han själv jagat. Han föredrog också äldre analoga synthar vilket gav ett speciellt sound åt musiken.
Den kända melodin i Top Gun Anthem spelas av gitarristen Steve Stevens som spelat med Billy Idol och med många andra artister som studiomusiker. Faltermeyer och Stevens gjorde en musikvideo till låten, vilket är ganska ovanligt när det gäller filmmusik. Videon är rätt typiskt 1980-tal och Stevens slår något rekord i störst frisyr och mest åtsittande byxor. De båda fick även motta en grammis för bästa instrumentallåt 1987.
Musiken ger oss som växte upp under 1980-talet nostalgikänslor men den lyckas också förmedla något mer, precis som temat till Rocky, Superman och Star Wars också gör. Det handlar inte bara om det man förknippar med filmen utan något mer. Idag kanske Harold Faltermeyer är lite bortglömd hos den stora massan men hans Top Gun Anthem kommer att leva vidare och har precis fått nytt liv i TV-spelet Guitar Hero III.
Jag gick inte på många spelningar i år, tyvärr, men det här var för mig årets två konsertupplevelser. Av vitt skilda slag:
Kiss på Stadion 30 maj
Det var faktiskt första gången jag såg dessa sminkade legender (nåja, två legender och två kompmusiker…) live och det är inget jag ångrar. Mycket av allt och en av de läckraste scenshowerna jag någonsin sett. Paul var lite sliten och stämbanden har väl sett bättre dagar även om han har mycket kvar av sin rockröst. Jag är inte något stort Kiss-fan och har inte ens funderat på att gå med i Kiss Army men Destroyer var ett av 1970-talets bästa rockalbum i min bok. Jag fick höra Detroit Rock City live och bara det var värt biljettpriset.
John Williams filmmusik
Kungliga filharmonikerna bjöd på filmmusikklassiker av den amerikanske kompositören John Williams, som gjort musiken till nästan alla Spielberg-rullar som gjorts. Indiana Jones-temat och andra lätt igenkända melodier ljöd ut över Filadelfiakyrkan. Största ögonblicken för en filmmusiknörd som mig själv var när ledmotivet från Superman-filmerna spelades i en så mäktig version att jag nästan trodde att en människa faktiskt kan flyga.
Hedersomnämnanden:
Håkan Hellström på fryshuset, men jag har sett honom bättre även om ”Kärleken är ett brev skickat tusen gånger” kanske var årets vackraste konsertögonblick.
M83 på Debaser. En elektronisk wall of sound där jag bara kunde identifiera en enda låt i en ändlös mangeleufori; vackra ”Don’t save us from the flames”.
Adèle är en slags anti-hjältinna som nästan aldrig ler och verkar mest cynisk och verkar nästan nonchalant inför alla faror. Hon är betydligt tuffare och mer våghalsig än männen i serien. Hon är författare men får aldrig riktigt chansen att utöva sitt yrke i serien. Hennes efternamn Blanc-Sec betyder “torrt vitt (vin)”. Serieskaparen Tardi har en smått unik berättar- och tecknarstil som är lättsam och till synes enkel men samtidigt oerhört detaljerad, genomtänkt och inspirerande. De tecknade linjerna är inte rena som hos Hergés Tintin utan mer grovhuggna men det bidrar bara till att Adèles äventyr får en brokig och dynamisk stil. Pratbubblorna är stora och formade så att de ska ge ytterligare en dimension till det som sägs, eller skriks…
