Elvis på kanten av verkligheten

Elvis Presley gjorde många filmer och var en hyfsad skådespelare, även om hans stora talang låg i hans sång och artisteri på scenen. Men flertalet av de filmer han medverkade i saknade något egentligt innehåll och vissa var rentav usla. Jailhouse Rock (1957) och King Creole (1958) är däremot bra filmer där han fick visa prov på att han kunde agera framför kameran. Det finns många kul scener i hans filmer från 1960-talet och en hel del snygga sångnummer, samt en del pinsamma. Elvis gillade egentligen inte att behöva sjunga i filmerna utan föredrog att ha talade repliker som idolerna James Dean och Marlon Brando. Han gjorde under sin karriär en enda renodlad talfilm; Charro (1969) men den är en blek kopia på dåtidens hårdkokta westerns.

1968 var ett händelserikt år med studentdemonstrationer, Beatles framstod allt mer som ett gäng hippies och Elvis spelade in bagatellfilmen Live A Little, Love A Little. I den finns en scen där han sjunger den dramatiska låten ”Edge of reality”. Det är en smått psydekdelisk drömsekvens där han  – i drömmen – väcks av en hund och ramlar ner till ett dansgolv. Antagligen avskydde Elvis att behöva spela in den, precis som han ogillade att vara med i alla de substanslösa snabbproducerade filmer som manglades ut under 1960-talet, med hans namn som dragplåster.

Men han lyckades vända sin allt mer dalande popularitet genom att återvända till sina musikaliska rötter, rocken och bluesen, i den genialiska TV-showen ”Elvis” som sändes i december 1968. Det är än idag det bästa jag sett på TV och han visar att han är en av de mest karismatiska artisterna någonsin med en röst och känsla i en klass för sig. Därefter väntade utsålda shower i Las Vegas, sparkdräkter, mat i mängder, droger, kvinnor och en alltför tidig bortgång.

Men innan dess väcktes han alltså upp av en hund….

Last night a DJ saved my life

Många DJ:s idag kör med en laptop och ett mixerbord när dom lirar skivor ute. Det är enkelt, smidigt och du har tillgång till tusentals låtar som MP3:or. Ändå valde kvällens DJ att spela säkra kort som Donna Summers ”Hot stuff”, ”I want you back” med Jackson 5 (fantastisk men ändå) och ohyggliga saker som ”Inget stoppar oss nu” med Black Jack.

Mitt i denna saliga blandning som ändå får dansgolvet att röra på sig tänder han plötsligt ett ljus av hopp. Ur högtalarna ljuder plötsligt;

We’re caught in a trap
I can’t walk out
Because I love you too much baby

Why can’t you see
What you’re doing to me
When you don’t believe a word I say?

We can’t go on together
With suspicious minds
And we can’t build our dreams
On suspicious minds…

Visst, den är uttjatad och han spelade den ganska energilösa standardversionen som släpptes som singel 1969. Men det är ändå världens näst bästa låt. Om man lyssnar på den bästa inspelningen av den (det här är något som Elvisfanatikerna livligt diskuterar…) så förstår man. Den finns på CD-boxen ”Elvis; Live in Las Vegas” som kom 2001. Inspelningen gjordes 1970 när Elvis fortfarande var hungrig. Hungrig efter upprättelse och revansch efter flera år i ruttna filmer utan själ där han fick sjunga texter som inte betydde någonting för någon.

Midnight Show, 11:e augusti 1970. Bandspelarna rullar och fångar en energi och kraft som tar andan ur en.

So, if an old friend I know
Drops by to say hello
Would I still see suspicion in your eyes?

Elvis trummis under turnéerna och i Las Vegas på 1970-talet hette Ronnie Tutt som till och med studerade karate bara för att bättre kunna följa Elvis rörelser och instruktioner på scenen. I den här live-inspelningen av Suspicious minds brinner han tillsammans med Elvis och exploderar över trummorna som om han hade två extra händer.

Om du tror att du har hört Elvis. Om du tror att du har hört Suspicious minds. Om jag hade haft en tidsmaskin skulle jag ha programmerat in; Las Vegas den 11:e augsti 1970.

Elvis I

Om man försöker sig på att starta ännu en blogg om ett ämne så brett som populärkultur känner jag att det gäller att börja med den störste.

Men att försöka skriva någonting om Elvis Presley som inte redan skrivits är kanske omöjligt. Vad finns det kvar att skriva?  Jag har själv plöjt igenom hundratals sidor i böcker, tidningar och artiklar på internet genom åren men det finns tusentals berättelser, myter och legender om kungen kvar att upptäcka. Jag har i alla fall ännu inte blivit mätt och kan inte sluta att fascineras av Elvis öden och äventyr.

Första gången jag hörde Elvis var några år efter hans död. Jag var sex år och lade en vinylskiva med hans ”greatest hits” på skivtallriken. Det var en tysk utgåva tror jag och urvalet av låtar var allt annat än originellt och nytänkande. ”Hound dog”, ”Jailhouse rock” och ”Return to sender” är tveklöst klassiker som aldrig kan gå ur tiden men det finns i mitt tycke mycket bättre låtar i Elvis mycket stora låtskatt. Då, som sexåring, förstod jag ingenting av Elvis storhet. Jag tyckte att han sjöng konstigt och att alla låtar lät likadant. På den tiden föredrog jag The Beach Boys och The Beatles vita album (som har vissa drag av barnskiva i sig).

Det dröjde mer än 10 år innan poletten trillade ner. Det var när jag såg ”Elvis ’68 Comeback Special”, ett specialprogram för NBC som sändes för första gången i december 1968. Det är fortfarande det i särklass bästa jag sett på TV. Jag kommer att återkomma till just det programmet och inspelningen någon gång och har du inte sett det programmet har du verkligen något att ta igen…

Elvis andra stora TV-special var ”Aloha from Hawaii” som gick ut över stora delar av världen via satellit i januari 1973. Sändningen besitter inte samma sprängkraft som den från 1968 (som var förinspelad) men är ett bevis på hur bra Elvis var på scenen, som var den plats som han trivdes mest på om man ska tro vissa biografiförfattare. Förutom själva livespelningen spelade man in när Elvis framförde låtar ensam framför kameran. Min favorit utav dessa är denna själfulla och stiliga version av ”No more”, som han spelade in för första gången till filmen ”Blue Hawaii” (1961), den åttonde i raden av hans spelfilmer som tyvärr i de flesta fall är rätt usla.  Även om Elvis var en hyfsad skådespelare, vilket han visade i den i mitt tycke bästa av hans filmer ”King Creole” (1958) så fick han sällan chansen att visa vad han gick för. Hans styrka var som sångare och där har han än idag få konkurrenter.