Jag gick inte på många spelningar i år, tyvärr, men det här var för mig årets två konsertupplevelser. Av vitt skilda slag:
- Kiss på Stadion 30 maj
Det var faktiskt första gången jag såg dessa sminkade legender (nåja, två legender och två kompmusiker…) live och det är inget jag ångrar. Mycket av allt och en av de läckraste scenshowerna jag någonsin sett. Paul var lite sliten och stämbanden har väl sett bättre dagar även om han har mycket kvar av sin rockröst. Jag är inte något stort Kiss-fan och har inte ens funderat på att gå med i Kiss Army men Destroyer var ett av 1970-talets bästa rockalbum i min bok. Jag fick höra Detroit Rock City live och bara det var värt biljettpriset.
- John Williams filmmusik
Kungliga filharmonikerna bjöd på filmmusikklassiker av den amerikanske kompositören John Williams, som gjort musiken till nästan alla Spielberg-rullar som gjorts. Indiana Jones-temat och andra lätt igenkända melodier ljöd ut över Filadelfiakyrkan. Största ögonblicken för en filmmusiknörd som mig själv var när ledmotivet från Superman-filmerna spelades i en så mäktig version att jag nästan trodde att en människa faktiskt kan flyga.
Hedersomnämnanden:
- Håkan Hellström på fryshuset, men jag har sett honom bättre även om ”Kärleken är ett brev skickat tusen gånger” kanske var årets vackraste konsertögonblick.
- M83 på Debaser. En elektronisk wall of sound där jag bara kunde identifiera en enda låt i en ändlös mangeleufori; vackra ”Don’t save us from the flames”.
