TV-serien Batman från 1966 med Adam West och Burt Ward i huvudrollerna var en enormt stor succé på sin tid. Det producerades 120 avsnitt och en långfilm under två år. 1968 hade populariteten minskat och manusförfattarna verkade ha tappat intresset för serien som bara var en upprepning av sig själv med samma handling; en kupp, Batman och Robin fångas i en bisarr dödsfälla, de båda lyckas fly och fångar skurkarna, the end.
Kändisar plockades in och fick göra små biroller och nya skurkkaraktärer skapades för att gjuta nytt liv i serien efter den första (och helt klart bästa) säsongen, den ena mer utflippad än den andra. The Egghead och King Tut var två av dom, fast man använde sig även av dom klassiska karaktärerna som var kända från serien – The Riddler, Catwoman, Penguin och såklart Jokern.
Jokern, eller The Joker, spelades av Cesar Romero som vägrade raka av sig mustaschen så man fick sminka över den inför varje inspelning. I ett avsnitt som fick titeln ”Joker’s wild” klär han ut sig till operasångare och bär då en mask, som syns på den rätt suddiga bilden här ovanför. I förra årets enorma succéfilm The Dark Knight bär Heath Ledger en nästan identisk mask vid det inledande bankrånet.
Förutom den har jag inte hittat några referenser eller blinkningar bakåt i tiden till den kultförklarade TV-serien. Men lite kul är det att Ledger bär nästan samma mask som Cesar Romero gjorde runt 40 år tidigare.
Filmen The Spirit släpps på DVD nu i veckan. Den regisserades av Frank Miller, som gav Batmanserien en enorm vitamininjekton på 1980-talet med sitt epos The Dark Knight Returns. Det är även ligger bakom Sin City, där filmversionen i princip är den grafiska novellen rakt av fast i rörliga bilder. Jag hade ett stort hopp om att The Spirit skulle bli en bra film. Miller har flera gånger vunnit The Will Eisner Award för sina verk och det var serieskaparen Will Eisner som en gång i tiden skapade och tecknade The Spirit och han anses som en av de största genom tiderna inom seriekonsten.
Men var gick det snett? Filmen The Spirit är något av det tråkigaste och mest överspelade jag sett på länge. Om man inte läst förlagan, dvs serien, så förstår man antagligen ingenting av den märkliga handlingen. Och även jag som verkligen gillar The Spirit i tecknad form hade svårt att greppa vad Frank Miller ville säga med sin film. Samuel L. Jackson, som hör till Hollywoods största seriefantaster spelar över å det grövsta.
Musiken låter som hämtad ur Tim Burtons Batmanfilmer, fast det är inte kompositören Danny Elfman som gjort den. Soundtracket har David Newman gjort, som tidigare satt musik till filmversionen av Fantomen (The Phantom, 1997). Sammantaget är The Spirit för mycket av allt, ungefär som über-machorullen 300 av Zack Snyder. Fast den hade ändå en förståelig handling. Det enda positiva jag kan säga om The Spirit är att den är snyggt gjort, allting filmades mot en grön skärm och alla bakgrunder lades på digitalt, något som blir allt vanligare. Men snyggt räcker inte. Undrar vad Will Eisner hade tyckt om att Frank Miller helt misslyckats med att få fram den värme, humor och det djup som hans serie faktiskt hade. En tvättäkta kalkonfilm, tråkigt nog.
Heath Ledger blev nominerad (postumt) för bästa manliga biroll för sin fantastiska prestation som Jokern i The Dark Knight. Jag tror dessvärre inte att han kommer att få den, men jag hoppas verkligen för det är en så originell och egensinnig rolltolkning som kommer att gå till filmhistorien. Ledger var en skådespelare som verkligen gjorde varje roll han tog sig an till sin egen. Det är svårt att ens föreställa sig att samma person som gör den hämningslöse vitsminkade Jokern några få år innan spelade en sammanbiten cowboy i Brokeback Mountain.
Roligt också att Mickey Rourke får en comeback med sin nominering till bästa manliga huvudroll för The Wrestler (som jag inte sett eftersom den inte haft premiär än). Han har inte fått många bra roller de senaste 15-20 åren bortsett från Sin City och någon enstaka film till.
Det som på papperet känns som den tuffaste kategorin är bästa kvinnliga huvudroll. Kate Winslet, Angelina Jolie, Anne Hathaway, Melissa Leo och Oscarsdrottningen själv Meryl Streep. Där snackar vi hård konkurrens mellan några av de mest begåvade skådespelerskorna som verkar i Hollywood. Flera av de nominerade har redan en eller flera Oscars hemma i troféhyllan.
Jag får säkert anledning att återkomma till ämnet längre fram… Men så långt om Oscarsnomineringarna för den här gången. En svensk version av listan över de nominerade finns här:
Det är Oscars-tider i Hollywood. Själva galan – The Academy Awards 2009 – dröjer till den 22 februari men lobbyverksamheten och utskick, promotion och olika slags kampanjer är igång för fullt. En av de mer ovanliga kampanjerna drivs på nätet. The Dark Campaign drivs av människor som vill ge filmen The Dark Knight sitt stöd inför Oscarsgalan och helst av allt se att den vinner priset för bästa film.
Man menar att om så sker blir det en historisk händelse; den första serietidningsbaserade filmen som vinner det kanske viktigaste filmpriset som delas ut årligen. Jag tror faktiskt att filmen har en chans, framförallt i kategorierna bästa biroll där Heath Ledger redan fått flera priser samt en Golden Globe-nominering, vilket i sig brukar vara en fingervisning inför den ännu mer prestigefyllda Oscarsstatyetten. Om Sagan om konungens återkomst kunde vinna för bästa film och en hel hög med statyetter tror jag att The Dark Knight har en chans. Det är visserligen två vitt skilda filmer och Tolkien-tolkningen av regissören Peter Jackson är ett mästerverk.
The Dark Knight är den bästa serietidningsbaserade filmen i mitt tycke även om det finns flera riktigt bra filmer i genren som tar seriemediet så seriöst som ett seriefan kan begära, istället för att som i Daredevil göra låtsastuff löjlig B-action. Andra filmer som lyckats med att överföra serier till vita duken är Spider-Man 1 & 2, Iron Man, Sin City, X-Men 1, 2 & 3, Batman Begins, Road to Perdition (bygger faktiskt på en serie) och klassikerna Superman & Superman II (The Donner cut -versionen). Listan på filmer som misslyckats och blivit usla kan göras mycket längre.
Men The Dark Knight tog saker och ting ett steg längre genom att t.ex. inspireras av filmer som Michael Manns grymma Heat och inte för en stund tänkte man på att använda filmen som ett sätt att kränga leksaksfigurer eller rikta sig till en yngre publik. Visst krängs det prylar i samband med filmen med det är ingen film för barn, tvärtom har den skrämt upp flera yngre vilket ledde till rubriker och klagomål i bl.a. England.
Efter framgången med föregångaren Batman Begins, där regissören Christopher Nolan lyckades vinna över Batmanfansen på sin sida redan innan filmen haft premiär, fick han antagligen rätt fria händer med den efterlängtade uppföljaren. Filmen släpptes på DVD och Blue-Ray nyligen och har redan sålts i flera miljoner exemplar och förväntas bli den näst mest framgångsrika filmen efter Titanic. Om den inte redan är det, dessutom återkommer den på amerikanska biografer under nästa år – vilket är ovanligt, men det visar på vilken efterfrågan det finns. Filmen har blivit en extremt stor succé i sådana nivåer som nog få ens hade kunnat gissa.
Om The Dark Knight får några Oscarsnomineringar återstår att se. Om gänget bakom The Dark Campaign kan påverka juryn och akademien är kanske tveksamt. Att så många redan hyllat den, sett den och på olika sett stöttat den känns kanske tillräckligt för de inblandade. De och själva filmen har faktiskt ingenting kvar att bevisa.
Första spåret på soundtracket till The Dark Knight – Why so serious? En uppvisning i minimalism av den annars så bombastiske Hans Zimmer som var huvudansvarig kompositör för Jokerns tema.
