TV-serien Batman från 1966 med Adam West och Burt Ward i huvudrollerna var en enormt stor succé på sin tid. Det producerades 120 avsnitt och en långfilm under två år. 1968 hade populariteten minskat och manusförfattarna verkade ha tappat intresset för serien som bara var en upprepning av sig själv med samma handling; en kupp, Batman och Robin fångas i en bisarr dödsfälla, de båda lyckas fly och fångar skurkarna, the end.
Kändisar plockades in och fick göra små biroller och nya skurkkaraktärer skapades för att gjuta nytt liv i serien efter den första (och helt klart bästa) säsongen, den ena mer utflippad än den andra. The Egghead och King Tut var två av dom, fast man använde sig även av dom klassiska karaktärerna som var kända från serien – The Riddler, Catwoman, Penguin och såklart Jokern.
Jokern, eller The Joker, spelades av Cesar Romero som vägrade raka av sig mustaschen så man fick sminka över den inför varje inspelning. I ett avsnitt som fick titeln ”Joker’s wild” klär han ut sig till operasångare och bär då en mask, som syns på den rätt suddiga bilden här ovanför. I förra årets enorma succéfilm The Dark Knight bär Heath Ledger en nästan identisk mask vid det inledande bankrånet.
Förutom den har jag inte hittat några referenser eller blinkningar bakåt i tiden till den kultförklarade TV-serien. Men lite kul är det att Ledger bär nästan samma mask som Cesar Romero gjorde runt 40 år tidigare.
För många år sedan hörde jag en låt i en trailer till en dokumentär på Sveriges Television. Den låtenhar jag aldrig glömt. Det var en pampig ödesmättad filmmusikliknande låt med högröstade körer och jag minns att jag tänkte på Carl Orff som komponerat det mycket välkända verket Carmina Burana (O Fortuna), som Michael Jackson ödmjukt brukade göra entré till under sina konserter på 1980-talet.
Ibland har jag letat efter musikstycket men alltid helt utan framgång. Det var inte Carl Orff som komponerat det, så mycket kunde jag lista ut. Jag ser mycket film och mitt intresse för soundtrack är stort men just den här låten hade jag ingen aning om vem som gjort helt enkelt. Att det lät som hämtat ur en skräckfilm det var en sak som var säker, något gotiskt med vampyrer som rör sig bland skuggor i något avlägset slott kanske?
copyright Canal+ (2001)
För någon vecka sen när jag läste lite om film på nätet ramlade jag på ett tips på en film som jag ofta sett i reabackarna på videobutiker, omslaget hade jag lagt på minnet. Vidocq skulle vara ett stilfullt actionäventyr som utspelade sig på 1800-talet och med Gerard Depardieu i huvudrollen. Lät bra tyckte jag så jag köpte filmen billigt och fick hem den med posten häromdagen. Men efter bara drygt någon minut in i handligen, som verkligen rivstartar med en välkoreograferad fightscen, så hör jag några välbekanta toner i bakgrunden.
Där är den. Körstycket som jag hörde för mer än 10 år sedan och som jag varit nyfiken på att få höra igen så länge. Istället för att titta vidare på filmen hamnade jag vid datorn och googlade upp soundtracket till Vidocq och fick veta att musiken gjorts av en Bruno Coulais som tidigare gjort soundtracket till bl.a. De Blodröda floderna. Men eftersom jag hört musiken jag sökte innan Vidocq var gjord kunde knappast han ha komponerat den… På IMDB.com, en av nätets guldgruvor för alla filmnördar som vill veta bakgrundsfakta och kuriosa, hade någon ställt frågan vad det var för musik i inledningsscenen av Vidocq eftersom den saknades på soundtracket. Och någon hade svarat.
Chris Payne. Kompositör och tidigare medlem i ingen annan än Gary Numans band under hela 1980-talet, dessutom en av låtskrivarna till synthklassikern Fade to Grey med Visage. Han visade sig vara mannen bakom stycket jag letat så länge efter. Men gissa om min förvåning då jag fick veta vad musiken var hämtad i från, som någon på SVT valt att lägga till en trailer någon gång på 1990-talet…
Musiken gjordes för amerikansk professionell wrestling, eller fribrottning om man så vill. World Wrestling Entertainment theme: Declamation är titeln på musiken jag till slut fann. Ingen Carl Orff, ingen skräckfilmsmusik, inget pampigt drama. Musik komponerad för att spelas samtidigt som överbetalda pumpade män låtsas att slåss med varann inför skrikande tonårskillar i USA. Men va f-n.. var min första reaktion, är inte musiken liiite för bra för det syftet? Men bra musik är bra musik och detta är ju riktigt, riktigt bra. Declamation har också använts i flera filmer som t.ex. Max Payne.
Men ok, jag har i alla fall hittat den nu. Jakten på soundtracket är över.
Filmen Top Gun med Tom Cruise i huvudrollen sänds just nu på TV och den inleds med den instrumentala Top Gun Anthem. Den känns igen på den inledande dova syntetiska klocklangen och gitarrmelodin som bygger upp en känsla av förväntan och ”we did it”.
Tompa.
Jag har förstått att det är en låt som vissa vill ha spelad på sin begravning, framförallt personer med en militär karriär. Den kan ses som en slags ”My way” för en senare generation – pampig, storslagen och berör våra känslor. Teman i Top Gun-filmen kan sägas vara att sträva mot toppen, kärlek och kamratskap och det förknippar nog många med Top Gun Anthem. Samtidigt finns det något underliggande i låten som kan locka fram andra känslor om militär och krigföring som kanske inte är enbart positiva.
Musiken till Top Gun gjordes av tysken Harold Faltermeyer som var något av en gigant på 1980-talet. Hans mest kända låt är utan tvekan Axel F från Snuten i Hollywood-filmerna (Beverly Hills Cop) med Eddie Murphy. Den blev dessvärre förstörd av en galen groda i en remixversion för några år sedan…
Faltermeyer producerade senare Pet Shop Boys briljanta album Behaviour (1990) och Neil Tennant berättade i en intervju om hur deras excentriske tyske producent lät dem bo i hans slottsliknande hus och hur han bjöd på kött från vilt som han själv jagat. Han föredrog också äldre analoga synthar vilket gav ett speciellt sound åt musiken.
Den kända melodin i Top Gun Anthem spelas av gitarristen Steve Stevens som spelat med Billy Idol och med många andra artister som studiomusiker. Faltermeyer och Stevens gjorde en musikvideo till låten, vilket är ganska ovanligt när det gäller filmmusik. Videon är rätt typiskt 1980-tal och Stevens slår något rekord i störst frisyr och mest åtsittande byxor. De båda fick även motta en grammis för bästa instrumentallåt 1987.
Musiken ger oss som växte upp under 1980-talet nostalgikänslor men den lyckas också förmedla något mer, precis som temat till Rocky, Superman och Star Wars också gör. Det handlar inte bara om det man förknippar med filmen utan något mer. Idag kanske Harold Faltermeyer är lite bortglömd hos den stora massan men hans Top Gun Anthem kommer att leva vidare och har precis fått nytt liv i TV-spelet Guitar Hero III.
Det är Oscars-tider i Hollywood. Själva galan – The Academy Awards 2009 – dröjer till den 22 februari men lobbyverksamheten och utskick, promotion och olika slags kampanjer är igång för fullt. En av de mer ovanliga kampanjerna drivs på nätet. The Dark Campaign drivs av människor som vill ge filmen The Dark Knight sitt stöd inför Oscarsgalan och helst av allt se att den vinner priset för bästa film.
Man menar att om så sker blir det en historisk händelse; den första serietidningsbaserade filmen som vinner det kanske viktigaste filmpriset som delas ut årligen. Jag tror faktiskt att filmen har en chans, framförallt i kategorierna bästa biroll där Heath Ledger redan fått flera priser samt en Golden Globe-nominering, vilket i sig brukar vara en fingervisning inför den ännu mer prestigefyllda Oscarsstatyetten. Om Sagan om konungens återkomst kunde vinna för bästa film och en hel hög med statyetter tror jag att The Dark Knight har en chans. Det är visserligen två vitt skilda filmer och Tolkien-tolkningen av regissören Peter Jackson är ett mästerverk.
The Dark Knight är den bästa serietidningsbaserade filmen i mitt tycke även om det finns flera riktigt bra filmer i genren som tar seriemediet så seriöst som ett seriefan kan begära, istället för att som i Daredevil göra låtsastuff löjlig B-action. Andra filmer som lyckats med att överföra serier till vita duken är Spider-Man 1 & 2, Iron Man, Sin City, X-Men 1, 2 & 3, Batman Begins, Road to Perdition (bygger faktiskt på en serie) och klassikerna Superman & Superman II (The Donner cut -versionen). Listan på filmer som misslyckats och blivit usla kan göras mycket längre.
Men The Dark Knight tog saker och ting ett steg längre genom att t.ex. inspireras av filmer som Michael Manns grymma Heat och inte för en stund tänkte man på att använda filmen som ett sätt att kränga leksaksfigurer eller rikta sig till en yngre publik. Visst krängs det prylar i samband med filmen med det är ingen film för barn, tvärtom har den skrämt upp flera yngre vilket ledde till rubriker och klagomål i bl.a. England.
Efter framgången med föregångaren Batman Begins, där regissören Christopher Nolan lyckades vinna över Batmanfansen på sin sida redan innan filmen haft premiär, fick han antagligen rätt fria händer med den efterlängtade uppföljaren. Filmen släpptes på DVD och Blue-Ray nyligen och har redan sålts i flera miljoner exemplar och förväntas bli den näst mest framgångsrika filmen efter Titanic. Om den inte redan är det, dessutom återkommer den på amerikanska biografer under nästa år – vilket är ovanligt, men det visar på vilken efterfrågan det finns. Filmen har blivit en extremt stor succé i sådana nivåer som nog få ens hade kunnat gissa.
Om The Dark Knight får några Oscarsnomineringar återstår att se. Om gänget bakom The Dark Campaign kan påverka juryn och akademien är kanske tveksamt. Att så många redan hyllat den, sett den och på olika sett stöttat den känns kanske tillräckligt för de inblandade. De och själva filmen har faktiskt ingenting kvar att bevisa.
Första spåret på soundtracket till The Dark Knight – Why so serious? En uppvisning i minimalism av den annars så bombastiske Hans Zimmer som var huvudansvarig kompositör för Jokerns tema.
Såhär på luciadagen kan det kanske passa med ett filmtips inför julhelgen.
Greven av Monte Cristo av Alexandre Dumas (den äldre) är en av världens mest kända, älskade och lästa äventyrsromaner. Den har utkommit i många upplagor, vissa nedkortade då originalversionen är en riktigt lång historia. När denna klassiker gjordes till film 2002 ändrade manusförfattaren Jay Wolpert en hel del av handlingen, även om kärnan och grundhistorien finns kvar. Att försöka få med allt som ryms i boken skulle ha varit nästintill omöjligt och Wolpert tillförde också en del intressanta ingredienser och actionscener. Men ändå tillåts scenerna att få ta tid på sig och det känns aldrig forcerat eller stressat.
Skådespelarna Guy Pearce och James Caviezel
Filmen regisserades av Kevin Reynolds som även gjorde den omtalade Waterworld med Kevin Costner, en film som har fått ett rykte om sig att vara en flopp vilket den egentligen inte blev. Visst, den kostade 175 miljoner dollar att spela in – en av de dyraste filmerna någonsin – men den gick inte back ekonomiskt även om vinsten blev mycket mindre än man hoppats på.
Fast där Waterworld är fånig, barnslig och lider av ett Mad Max-komplex så är Greven av Monte Cristo en välgjord och spännande äventyrsfilm av en typ som knappast görs längre. Tyvärr. Här finns intriger, kärlek, fäktningsdueller och påkostade miljöer. Filmmusiken av Edward Shearmur påminner om den som kan höras i gamla klassiker som Robin Hoods äventyr och Skattkammarön.
Inget hade förstås varit möjligt utan Alexandre Dumas fantastiska bok och man har lyckats mejsla fram karaktärerna så att man får en känsla för dom och deras motiv. Mest av allt är det en hämndhistoria där huvudpersonen Edmond Dantès blir oskyldigt inlåst i fängelseslottet If och efter 14 år lyckas fly. Efter flykten hittar han en enorm skatt och utger sig för att vara just Greven från Monte Cristo och med sin knivskarpa hjärna, rikedom och ett hämndbegär som styr allt han gör ger han sig ut efter de som satte dit honom.
Skådespelarna är mycket väl valda, framförallt skiner James ”Jim” Caviezel i huvudrollen som Dantés. Caviezel är mest känd för sin roll som Jesus i Mel Gibsons omdiskuterade och våldsamma The Passion of the Christ. Även som Greven av Monte Cristo blir han piskad, fängslad och även utseendet blir efter några år i en cell Jesus-liknande med långt hår och skägg. Kanske spelade hans rolltolking av den hämndlystne greven in när Mel Gibson sökte den som skulle kunna göra huvudrollen i The Passion.
Greven av Monte Cristo är en modern äventyrsfilm som vågade blicka bakåt mot genrens största filmer och inspireras. Dessutom väjer den sig för att anpassa sig för mycket till en nutida MTV-skadad publik.
Just nu håller Sylvester Stallone på att spela in sin femte Rambo-film, trots att han tänkte lägga kniven på hyllan efter den framgångsrika fjärde filmen om hans näst mest kände karaktär; ”Rambo” som kom häromåret.
Den första Rambo-filmen är en stämningsfull film med en portion Vietnamnkrigs-kritik och en gråtande(!) Stallone lyckas göra sin krigsmaskin till människa en smula mänsklig. Del två och tre är trötta, cyniska filmer som kan undvikas. I den senaste filmen lyckas den åldrade Stallone återigen att ge Rambo någon slags värdighet även om helheten är riktigt blodig och känslokall – även om det påstods vara avsiktligt för att belysa brutaliteterna som pågår i Burma.
När han kramat ur det sista ur karaktären med Rambo V under 2009 ger han sig i kast med att regissera en film som går under arbetsnamnet ”The Expendables” och rollistan är inget annat än en uppvisning i actionskådespelare. Eller vad sägs om följande casting:
Jet Li
Jason Statham
Dolph Lundgren
Sylvester Stallone
Två gamla veteraner, en av asiens absolut största och skickligaste kampsportstjärnor plus englands näst största actionhjälte just nu efter Daniel Craig. Det är ingen dålig lista, om den nu visar sig hålla ända in i mål. Det är absolut ingen garanti för en bra film men jag blir ändå nyfiken på vad det kan bli av den här mixen skådespelare där Rocky/Rambo ska regissera alla samt sig själv.
Handlingen i filmen beskrivs såhär på IMDB:
”A team of mercenaries head to South America on a mission to overthrow a dictator.”
Ja, vad säger man. Om man skulle skicka ett gäng på ett självmordsuppdrag skulle det väl vara dessa fyra herrar. Rollistan kommer att fyllas på så mina rekommendationer är att plocka med Chuck Norris och Jean-Claude Van Damme också för att gå hela vägen… Stallone. Foto från ETonline.com
