Jakten på soundtracket

För många år sedan hörde jag en låt i en trailer till en dokumentär på Sveriges Television. Den låtenhar jag aldrig glömt. Det var en pampig ödesmättad filmmusikliknande låt med högröstade körer och jag minns att jag tänkte på Carl Orff som komponerat det mycket välkända verket Carmina Burana (O Fortuna), som Michael Jackson ödmjukt brukade göra entré till under sina konserter på 1980-talet.

Ibland har jag letat efter musikstycket men alltid helt utan framgång. Det var inte Carl Orff som komponerat det, så mycket kunde jag lista ut. Jag ser mycket film och mitt intresse för soundtrack är stort men just den här låten hade jag ingen aning om vem som gjort helt enkelt. Att det lät som hämtat ur en skräckfilm det var en sak som var säker, något gotiskt med vampyrer som rör sig bland skuggor i något avlägset slott kanske?

copyright Canal+ (2001)

För någon vecka sen när jag läste lite om film på nätet ramlade jag på ett tips på en film som jag ofta sett i reabackarna på videobutiker, omslaget hade jag lagt på minnet. Vidocq skulle vara ett stilfullt actionäventyr som utspelade sig på 1800-talet och med Gerard Depardieu i huvudrollen. Lät bra tyckte jag så jag köpte filmen billigt och fick hem den med posten häromdagen. Men efter bara drygt någon minut in i handligen, som verkligen rivstartar med en välkoreograferad fightscen, så hör jag några välbekanta toner i bakgrunden.

Där är den. Körstycket som jag hörde för mer än 10 år sedan och som jag varit nyfiken på att få höra igen så länge. Istället för att titta vidare på filmen hamnade jag vid datorn och googlade upp soundtracket till Vidocq och fick veta att musiken gjorts av en Bruno Coulais som tidigare gjort soundtracket till bl.a. De Blodröda floderna. Men eftersom jag hört musiken jag sökte innan Vidocq var gjord kunde knappast han ha komponerat den… På IMDB.com, en av nätets guldgruvor för alla filmnördar som vill veta bakgrundsfakta och kuriosa, hade någon ställt frågan vad det var för musik i inledningsscenen av Vidocq eftersom den saknades på soundtracket. Och någon hade svarat.

Chris Payne. Kompositör och tidigare medlem i ingen annan än Gary Numans band under hela 1980-talet, dessutom en av låtskrivarna till synthklassikern Fade to Grey med Visage. Han visade sig vara mannen bakom stycket jag letat så länge efter.  Men gissa om min förvåning då jag fick veta vad musiken var hämtad i från, som någon på SVT valt att lägga till en trailer någon gång på 1990-talet…

Musiken gjordes för amerikansk professionell wrestling, eller fribrottning om man så vill. World Wrestling Entertainment theme:  Declamation är titeln på musiken jag till slut fann. Ingen Carl Orff, ingen skräckfilmsmusik, inget pampigt drama. Musik komponerad för att spelas samtidigt som överbetalda pumpade män låtsas att slåss med varann inför skrikande tonårskillar i USA. Men va f-n.. var min första reaktion, är inte musiken liiite för bra för det syftet? Men bra musik är bra musik och detta är ju riktigt, riktigt bra. Declamation har också använts i flera filmer som t.ex. Max Payne.

Men ok, jag har i alla fall hittat den nu. Jakten på soundtracket är över.

Svensk 90-talspop, så j-vla bra den var!

Jag började i gymnasiet 1991 och den musik jag lyssnade mest på var svensk pop, eller indie som man gärna kallade den. Popgrupper med larmiga gitarrer som ofta låg på mindre skivbolag och som mest stirrade på sina egna skor när dom stod på scenen. Det gjorde en mängd fantastiska låtar av dom här banden och än idag kan jag inte riktig hitta någon motsvarighet till band som Popsicle, Wannadies, Cardigans,  Eggstone, Brainpool och Atomic Swing.

Popsicle's finest hour: Lacquer (1992)

Visst spelar nostalgikänslorna en viss roll i den åsikten, men det var något mer som jag inte kan sätta fingret på… Till slut handlar det väl helt enkelt om att det gjordes en satans massa bra musik då, musik som inte var påverkad av stora skivbolag och där banden tillät sig att experimentera men ändå fick ge ut skivor. Det händer nästan inte idag.

Popsicle är det band som ligger mig varmast om hjärtat, ett band som inte släppte ifrån sig en enda medioker låt och med sin debutfullängdare ”Lacquer” gjorde dom en av de bästa och mest helgjutna album som någonsin gjort i Sverige.  Inte bra ”för att vara svenskt” utan bara bra, fyllt med fantastiska popkarameller inbäddade i Rickenbackergitarrer. Jag såg dom några gånger live och minns framförallt en spelning på ett kallt torg 1994 där dom körde den fantastiska låten ”Sandy” med ett sånt driv att trummisen PA Wikander nästan hade ihjäl sitt trumset. Sen var jag på deras sista konsert och avskedsspelning på Cirkus i Stockholm för några år sedan. Dom lät bättre än någonsin och publiken var lyrisk, jag likaså.

Här är några favoritlåtar ur den stora svenska popskatten från tiden då det begav sig:

Popsicle – Undulate

Atomic Swing – Panicburgh City

Brainpool – Our Own Revolution (tyvärr finns ingen video)

Wannadies – My Hometown

Cardigans – Carnival

Artikeltips:
http://www.aftonbladet.se/nojesbladet/article4278978.ab
http://www.svenskindie.se/

Prata med vinden.

King Crimson var ett proggrockband som bildades i slutet av 1960-talet med gitarristen Robert Fripp i spetsen. Dom håller fortfarande på ibland, som med så många av de kända banden från den tiden. Vissa medlemmar finns kvar, vissa inte. En del grupper kanske bara har trummisen kvar som originalmedlem. King Crimson finns egentligen inte längre, vad jag vet är det Robert Fripp som håller liv i resterna och han är en grym gitarrist som spelat med många andra artister genom åren.

Ett skivomslag som man minns är deras debutalbum ”In the court of the Crimson king” som pryds av ett gredelint/lilarött ansikte som kanske är ”King Crimson” i egen hög person. Crimson är det engelska ordet för en färg som kanske är det närmaste att jämföra med gredelint, fast den färgbenämningen används väl knappast längre? Rätta mig gärna om jag har fel.

Crimson använder en hel del mellotron på skivan, ett instrument som är så mycket 1960-tal att det nästan blir parodiskt om man försöker använda dom ljuden i något annat än retrodoftande produktioner idag där målet är att det ska låta sextiotal. Tänk på introt till Beatles ”Strawberry Fields Forever” så  hör ni hur en mellotron kan låta.

Mitt eget favoritspår från ”In the court..” är andra låten ”I talk to the wind”. En drömsk melodi med skönt släpig sång och med återhållet svängiga trummor.

En skön cover gjordes av houseakten Opus III om någon minns dom och deras största hit ”It’s a fine day”. Sångerskan Kirsty Hawkshaws svala ljusa röst svävar över beatsen som låter väldigt tidstypiska för det tidiga 1990-talet när house och klubbmusik var roligare än den är  idag. Dom slår såklart inte King Crimson på fingrarna med sin cover men jag har dansat mer till deras version…

King Crimson

Opus III