Det kom många riktigt, riktigt bra låtar under 2009. När jag blickar tillbaka slår mig tanken att det kan ha varit ett av de starkaste musikåren på flera år och det var riktigt svårt att sätta ihop en musiklista. Förra året var Ladyhawke min favorit alla kategorier men i år kan jag inte plocka ut ett enskilt album som absolut favorit. Kanske beror det på att Spotify slagit igenom så stort (men ge artisterna bättre betalt för fasen!) och att även jag börjat lyssna mer och mer på enskilda låtar istället för ett album i sin helhet.
Jag lyckades i alla fall hitta alla mina favoritlåtar från det gågna året på Spotify med ett undantag; Sound of Arrows finfina singel ”Into the clouds” (finns på MySpace). Det blev en playlist med 30 låtar som antingen gavs ut på album eller singlar under 2009.
Elvis Presley gjorde många filmer och var en hyfsad skådespelare, även om hans stora talang låg i hans sång och artisteri på scenen. Men flertalet av de filmer han medverkade i saknade något egentligt innehåll och vissa var rentav usla. Jailhouse Rock (1957) och King Creole (1958) är däremot bra filmer där han fick visa prov på att han kunde agera framför kameran. Det finns många kul scener i hans filmer från 1960-talet och en hel del snygga sångnummer, samt en del pinsamma. Elvis gillade egentligen inte att behöva sjunga i filmerna utan föredrog att ha talade repliker som idolerna James Dean och Marlon Brando. Han gjorde under sin karriär en enda renodlad talfilm; Charro (1969) men den är en blek kopia på dåtidens hårdkokta westerns.
1968 var ett händelserikt år med studentdemonstrationer, Beatles framstod allt mer som ett gäng hippies och Elvis spelade in bagatellfilmen Live A Little, Love A Little. I den finns en scen där han sjunger den dramatiska låten ”Edge of reality”. Det är en smått psydekdelisk drömsekvens där han – i drömmen – väcks av en hund och ramlar ner till ett dansgolv. Antagligen avskydde Elvis att behöva spela in den, precis som han ogillade att vara med i alla de substanslösa snabbproducerade filmer som manglades ut under 1960-talet, med hans namn som dragplåster.
Men han lyckades vända sin allt mer dalande popularitet genom att återvända till sina musikaliska rötter, rocken och bluesen, i den genialiska TV-showen ”Elvis” som sändes i december 1968. Det är än idag det bästa jag sett på TV och han visar att han är en av de mest karismatiska artisterna någonsin med en röst och känsla i en klass för sig. Därefter väntade utsålda shower i Las Vegas, sparkdräkter, mat i mängder, droger, kvinnor och en alltför tidig bortgång.
Men innan dess väcktes han alltså upp av en hund….
Det var ett tag sen. Och det tar antagligen ett tag tills jag skriver igen, men eftersom jag märker att jag har läsare så skulle det vara synd att lägga ner bloggen. Jag har bara inte kommit mig för med att skriva….
Det kanske inte har undgått någon som är intresserad av populärkultur att the Beatles kommer att bli högaktuella igen under hösten. Bandet, som jag personligen håller som världens i särklass bästa band genom tiderna, kommer äntligen med sina skivor i remastrade versioner. De tidigare utgivningarna på CD var inte särskilt lyckade, särskilt inte om man jämför med den senare utgåvan ”1″ (One) eller nyutgåvan av soundtracket till filmen ”Yellow Submarine” där ljudet var så mycket bättre och dynamiskt.
Att det råkar ske i samband med att TV-spelet ”Beatles Rock Band” är ingen slump, men planerna på nya utgåvor av Beatles samtliga album har funnits flera år och den nya mixningen har sedan länge varit klar. Nu behöver knappast dessa fyra herrar någon närmare presentation eller marknadsföring när de släpper nytt material, ej heller påfyllning i kassakistorna, men att hösten kommer att tillhöra Beatles känns bara kul. Pauls och Ringos ansikten kommer antagligen att dyka upp överallt.
Jag ser särkilt mycket fram emot den nya mixen av en av mina absoluta favoritskivor, ”Abbey Road”.
Jag tog ett exemplar av den senaste Hobbexkatalogen då jag gick förbi en av butikerna i förra veckan. Känslan är inte densamma som när jag var barn och bläddrade sönder denna kompakta prylbibel fylld av pojkrumsdrömmar. Game & Watch, vart tog du vägen?
Det hände även att en beställning gick iväg.. och det blev lilla julafton då en stor vit kartong med Hobbex logotyp på hämtades ut från postkontoret. Inuti kunde det ligga produkter som knappt ens finns längre:
- En slumpsats med skämtartiklar. Används ens uttrycket slumpsats längre? Det heter kanske fyndlåda idag…
- Vattendekaler. Man blötte upp dessa kvalitetsprodukter i vatten och sen fäste man dom lite varstans. Jag har fortfarande en kvar där motivet föreställer en man som säger ”goodbye cruel world” och ska till att spola ner sig själv i toalettstolen. Stor humor alltså.
- Hologram. Det fanns faktiskt ett hologrammuseum i Stockholm på 1980-talet, jag gissar att det inte längre finns kvar. Rätta mig gärna om jag har fel.
TV-serien Batman från 1966 med Adam West och Burt Ward i huvudrollerna var en enormt stor succé på sin tid. Det producerades 120 avsnitt och en långfilm under två år. 1968 hade populariteten minskat och manusförfattarna verkade ha tappat intresset för serien som bara var en upprepning av sig själv med samma handling; en kupp, Batman och Robin fångas i en bisarr dödsfälla, de båda lyckas fly och fångar skurkarna, the end.
Kändisar plockades in och fick göra små biroller och nya skurkkaraktärer skapades för att gjuta nytt liv i serien efter den första (och helt klart bästa) säsongen, den ena mer utflippad än den andra. The Egghead och King Tut var två av dom, fast man använde sig även av dom klassiska karaktärerna som var kända från serien – The Riddler, Catwoman, Penguin och såklart Jokern.
Jokern, eller The Joker, spelades av Cesar Romero som vägrade raka av sig mustaschen så man fick sminka över den inför varje inspelning. I ett avsnitt som fick titeln ”Joker’s wild” klär han ut sig till operasångare och bär då en mask, som syns på den rätt suddiga bilden här ovanför. I förra årets enorma succéfilm The Dark Knight bär Heath Ledger en nästan identisk mask vid det inledande bankrånet.
Förutom den har jag inte hittat några referenser eller blinkningar bakåt i tiden till den kultförklarade TV-serien. Men lite kul är det att Ledger bär nästan samma mask som Cesar Romero gjorde runt 40 år tidigare.
Filmen The Spirit släpps på DVD nu i veckan. Den regisserades av Frank Miller, som gav Batmanserien en enorm vitamininjekton på 1980-talet med sitt epos The Dark Knight Returns. Det är även ligger bakom Sin City, där filmversionen i princip är den grafiska novellen rakt av fast i rörliga bilder. Jag hade ett stort hopp om att The Spirit skulle bli en bra film. Miller har flera gånger vunnit The Will Eisner Award för sina verk och det var serieskaparen Will Eisner som en gång i tiden skapade och tecknade The Spirit och han anses som en av de största genom tiderna inom seriekonsten.
Men var gick det snett? Filmen The Spirit är något av det tråkigaste och mest överspelade jag sett på länge. Om man inte läst förlagan, dvs serien, så förstår man antagligen ingenting av den märkliga handlingen. Och även jag som verkligen gillar The Spirit i tecknad form hade svårt att greppa vad Frank Miller ville säga med sin film. Samuel L. Jackson, som hör till Hollywoods största seriefantaster spelar över å det grövsta.
Musiken låter som hämtad ur Tim Burtons Batmanfilmer, fast det är inte kompositören Danny Elfman som gjort den. Soundtracket har David Newman gjort, som tidigare satt musik till filmversionen av Fantomen (The Phantom, 1997). Sammantaget är The Spirit för mycket av allt, ungefär som über-machorullen 300 av Zack Snyder. Fast den hade ändå en förståelig handling. Det enda positiva jag kan säga om The Spirit är att den är snyggt gjort, allting filmades mot en grön skärm och alla bakgrunder lades på digitalt, något som blir allt vanligare. Men snyggt räcker inte. Undrar vad Will Eisner hade tyckt om att Frank Miller helt misslyckats med att få fram den värme, humor och det djup som hans serie faktiskt hade. En tvättäkta kalkonfilm, tråkigt nog.
Bröderna Dal var ett skruvat norskt barnprogram som många antagligen minns, det sändes i svensk TV i början av 1980-talet. Det handlade om tre bröder som letade efter en försvunnen professor vid namn Drövel. Med kanot färdades dom längs med Överfloden och varje avsnitt slutar med att bilden fryser till just när något spännande ska till att hända. Detta gjorde stort intryck på mig och motvilligt erkänner jag att det hände att jag blev rädd någon enstaka gång. När jag i vuxen ålder sett om serien förstår jag inte riktigt vad som skrämde mig…
Ledmotivet till serien hämtade man från en proggplatta med bandet Mandalaband. The Eye of Wendor heter låten och när jag nu lyssnade på den för första gången på många år kom dom som ett brev på posten, nostalgikänslorna. Mandalaband var ett engelskt band som egentligen förtjänar ett eget inlägg. Även om dom idag kanske är ganska okända så är musiken väldigt ambitiös, storslagen och påminner en del om Pink Floyd eller Moody Blues, vars sångare Justin Hayward också medverkat på en av Mandalabands album. Mer info för den nyfikne finns här: http://www.bjharvest.co.uk/wendor.htm
Istället för att bara ta den korta bit av låten som användes till Bröderna Dals sluttexter har jag plockat in stycket i sin helhet:
Dagens nya upptäckt är ett band från Australien som heter Midnight Juggernauts. Dom låter som en blandning mellan Electric Light Orchestra, Beach Boys och Daft Punk!
Dom har släppt ett album, Dystopia, för ca två år sedan och sägs hålla på med ett nytt. Jag hoppas få höra mer från det här bandet, det här är ju riktigt bra. Hela albumet finns hos Spotify för den som vill lyssna, och här är två sköna videor:
Les Aventures extraordinaires d’Adele Blanc-Sec var samlingsnamnet på några serieäventyr av fransmannen Jacques Tardi som både tecknade och författade de egensinniga historierna. I Sverige gavs det ut sex seriealbum: Adèle och odjuret, Demonen från Eifelltornet, Den galne vetenskapsmannen, Mumiernas återkomst, Salamanderns hemlighet och Monstret i Saint-Martin kanalen. Jag minns än idag hur jag som barn hittade Adèle och odjuret i bokhyllan hos en släkting och drömde mardrömmar om innehållet. Den handlar om hur en förhistorisk flygande dinosaurie (pterodactyl) terroriserar Paris på 1910-talet.
Adèle är en slags anti-hjältinna som nästan aldrig ler och verkar mest cynisk och verkar nästan nonchalant inför alla faror. Hon är betydligt tuffare och mer våghalsig än männen i serien. Hon är författare men får aldrig riktigt chansen att utöva sitt yrke i serien. Hennes efternamn Blanc-Sec betyder “torrt vitt (vin)”. Serieskaparen Tardi har en smått unik berättar- och tecknarstil som är lättsam och till synes enkel men samtidigt oerhört detaljerad, genomtänkt och inspirerande. De tecknade linjerna är inte rena som hos Hergés Tintin utan mer grovhuggna men det bidrar bara till att Adèles äventyr får en brokig och dynamisk stil. Pratbubblorna är stora och formade så att de ska ge ytterligare en dimension till det som sägs, eller skriks…
Mitt eget favoritalbum i serien är Den galne vetenskapsmannen där en stenåldersmänniska återuppväcks och den dramatiska finalen utspelar sig vid Notre Dame. Som en blandning av Jules Verne och Ian Fleming. Och nu ska, äntligen, Adèle bli till film. Luc Besson har i alla fall köpt rättigheterna och en första del i en planerad trilogi ska komma till biograferna 2011, fast det ska nog tas med en nypa salt då det på IMDB.com står att den är ”under bearbetning”. Det betyder oftast att ett manus skrivs eller att det cirkulerar runt bland tänkbara producenter. En gissning är att Besson nöjer sig med att producera eftersom den en gång så lysande regissören inte verkar vilja göra filmer längre. Den i särklass mest passande regissören jag kan tänka mig för projektet är Jean-Pierre Jeunet som gjort fantastiska De förlorade barnens stad och Amélie från Montmartre. När jag såg hans film En långvarig förlovning kom jag att tänka på Adèle då det finns ett par scener som har ungefär samma visuella stil.
För många år sedan hörde jag en låt i en trailer till en dokumentär på Sveriges Television. Den låtenhar jag aldrig glömt. Det var en pampig ödesmättad filmmusikliknande låt med högröstade körer och jag minns att jag tänkte på Carl Orff som komponerat det mycket välkända verket Carmina Burana (O Fortuna), som Michael Jackson ödmjukt brukade göra entré till under sina konserter på 1980-talet.
Ibland har jag letat efter musikstycket men alltid helt utan framgång. Det var inte Carl Orff som komponerat det, så mycket kunde jag lista ut. Jag ser mycket film och mitt intresse för soundtrack är stort men just den här låten hade jag ingen aning om vem som gjort helt enkelt. Att det lät som hämtat ur en skräckfilm det var en sak som var säker, något gotiskt med vampyrer som rör sig bland skuggor i något avlägset slott kanske?
copyright Canal+ (2001)
För någon vecka sen när jag läste lite om film på nätet ramlade jag på ett tips på en film som jag ofta sett i reabackarna på videobutiker, omslaget hade jag lagt på minnet. Vidocq skulle vara ett stilfullt actionäventyr som utspelade sig på 1800-talet och med Gerard Depardieu i huvudrollen. Lät bra tyckte jag så jag köpte filmen billigt och fick hem den med posten häromdagen. Men efter bara drygt någon minut in i handligen, som verkligen rivstartar med en välkoreograferad fightscen, så hör jag några välbekanta toner i bakgrunden.
Där är den. Körstycket som jag hörde för mer än 10 år sedan och som jag varit nyfiken på att få höra igen så länge. Istället för att titta vidare på filmen hamnade jag vid datorn och googlade upp soundtracket till Vidocq och fick veta att musiken gjorts av en Bruno Coulais som tidigare gjort soundtracket till bl.a. De Blodröda floderna. Men eftersom jag hört musiken jag sökte innan Vidocq var gjord kunde knappast han ha komponerat den… På IMDB.com, en av nätets guldgruvor för alla filmnördar som vill veta bakgrundsfakta och kuriosa, hade någon ställt frågan vad det var för musik i inledningsscenen av Vidocq eftersom den saknades på soundtracket. Och någon hade svarat.
Chris Payne. Kompositör och tidigare medlem i ingen annan än Gary Numans band under hela 1980-talet, dessutom en av låtskrivarna till synthklassikern Fade to Grey med Visage. Han visade sig vara mannen bakom stycket jag letat så länge efter. Men gissa om min förvåning då jag fick veta vad musiken var hämtad i från, som någon på SVT valt att lägga till en trailer någon gång på 1990-talet…
Musiken gjordes för amerikansk professionell wrestling, eller fribrottning om man så vill. World Wrestling Entertainment theme: Declamation är titeln på musiken jag till slut fann. Ingen Carl Orff, ingen skräckfilmsmusik, inget pampigt drama. Musik komponerad för att spelas samtidigt som överbetalda pumpade män låtsas att slåss med varann inför skrikande tonårskillar i USA. Men va f-n.. var min första reaktion, är inte musiken liiite för bra för det syftet? Men bra musik är bra musik och detta är ju riktigt, riktigt bra. Declamation har också använts i flera filmer som t.ex. Max Payne.
Men ok, jag har i alla fall hittat den nu. Jakten på soundtracket är över.
Bröderna Dal var ett skruvat norskt barnprogram som många antagligen minns, det sändes i svensk TV i början av 1980-talet. Det handlade om tre bröder som letade efter en försvunnen professor vid namn Drövel. Med kanot färdades dom längs med Överfloden och varje avsnitt slutar med att bilden fryser till just när något spännande ska till att hända. Detta gjorde stort intryck på mig och motvilligt erkänner jag att det hände att jag blev rädd någon enstaka gång. När jag i vuxen ålder sett om serien förstår jag inte riktigt vad som skrämde mig…
Adèle är en slags anti-hjältinna som nästan aldrig ler och verkar mest cynisk och verkar nästan nonchalant inför alla faror. Hon är betydligt tuffare och mer våghalsig än männen i serien. Hon är författare men får aldrig riktigt chansen att utöva sitt yrke i serien. Hennes efternamn Blanc-Sec betyder “torrt vitt (vin)”. Serieskaparen Tardi har en smått unik berättar- och tecknarstil som är lättsam och till synes enkel men samtidigt oerhört detaljerad, genomtänkt och inspirerande. De tecknade linjerna är inte rena som hos Hergés Tintin utan mer grovhuggna men det bidrar bara till att Adèles äventyr får en brokig och dynamisk stil. Pratbubblorna är stora och formade så att de ska ge ytterligare en dimension till det som sägs, eller skriks…
